Roland Emmerich bygger datorspelsmiljöer. Foto: Sony.

Blodfattig undergång i 2012

Efter Independence Day och Day After Tomorrow har regissören Roland Emmerich nu gjort ännu en katastroffilm. Den här gången handlar det om en gammal mayaindiansk förutsägelse som daterar jordens undergång till år 2012. 
   Kanske har apokalypsmarknadsföringen varit lite för framgångsrik, från Norge rapporteras i alla fall om barn som blivit så skrämda av tanken på undergången att de ringt Röda Korsets hjälptelefoner.

Hollywoodliberalismen är död. När George Bush lämnade Vita Huset var det inte bara de politiska satirikerna som blev arbetslösa, behovet av regimkritiska filmer producerade av George Clooney var inte längre lika trängande.
   Välkommen tillbaka Roland Emmerich - en av de mest flaggviftande blockbusterregissörerna.

I 2012 räddar Amerika världen igen. På presidentposten sitter Danny Glover som en åldrad Obama, sist att lämna skeppet när jordskorpan rämnar. Och som den rämnar - man sitter som ett frimärke mot biofåtöljens rygg när Kalifornien mals ner till pulver.
   Själva förutsättningen för förstörelsen bryr sig inte Roland Emmerich nämnvärt om. Apokalypsen bara kommer, och inte beror den på några modernitetens baksidor som slår tillbaka mot mänskligheten heller.

Att Emmerich framför allt gör familjefilmer vet vi sen Independence Day. Men sällan har nog världen gått under med så gott humör som här. 2012 är fullkomligt klinisk - inte ett enda blodigt lik, trots den enorma massdöden.
   Och manushandboken säger ju att publiken bara kan känna för ett litet antal huvudpersoner, så i relationerna mellan människorna krymper katastrofskeendet. Alla visar sig för övrigt vara släkt med varandra.

Och det frö till intressant tanke som finns i frågan om vilken del av mänskligheten som ska få de begränsade platserna på räddninsskeppen, får inte växa ut. USA:s regering har i hemlighet byggt fyra stycken arker, ja, det är som det brukar när det ska tänkas om undergången - man börjar bläddra i Bibeln.
   Domedagsprofeten och sanningssägaren är som vanligt en hemlös man med skylt på magen. Var är de vilda djuren som rymt från zoo? Jo, där kom dom också.

2012 bäddas in i ett löjets skimmer, den försöker inte ens bli tagen på allvar. Men den som gillar att titta på saker som går sönder får sitt lystmäte. Och scenen där Peterskyrkan rasar samman, en spricka löper rakt mellan Adams hand och Guds utsträckta finger och naturen får besegra både Gud och människa, den är inget annat än dundermaffig.

Clara Törnvall, SR Kulturnytt
clara.tornvall@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".