Marie Göranzon och Maria Bonnevie som mor och dotter i Stefan Larssons uppsättning av Ingmar Bergmans Höstsonaten på Dramaten FOTO: Sören Vilks
TEATER

En ödesdiger Höstsonat

I helgen hade den andra ”Bergmanfilmen” premiär på Dramaten: Höstsonaten i regi av Stefan Larsson, som också satte upp Scener ur ett äktenskap.
  
I filmen Höstsonaten från 1978 gör Ingrid Bergman och Liv Ullman rollerna som mor och dotter. Nu är det Dramatens paradpar Marie Göranzon och Maria Bonnevie som drabbar samman i dessa roller på stora scenen.

 Precis som i Scener ur ett äktenskap är det scenografen Rufus Didwiszus som gjort scenografin och Nina Sandström kostymerna. Tillsammans har de för båda uppsättningarna skapat en svalt estetisk scenvärld, modern på ett närmast arkaiskt vis – här ska Bergmanstoffet ut ur sin filmruta och upp på scenen och bli teatralt! I Höstsonaten finns en enorm vit snurrande glasskärm mitt på stora scenen och några enkla men smakfulla stolar och bord. Vi är ett överestetiskt, välklätt psykiskt tomrum känns det som och det är väl en tolkning så god som någon.

Den här stiliseringen fortsätter i spelet, Marie Göranzons Charlotte och Maria Bonnevies Eva möts i början som några slags utklippta figurer. Göranzon tryfferar också sin konsertdivamamma med lite farsinslag och är faktiskt riktigt rolig, hennes svengelska mobilsamtal är en liten sketch i sig. Livia Millhagens funktionsnedsatta syster Helena finns där i bakgrunden liksom Johan Holmbergs Viktor, Evas man, två kontrapunkter till mor-och dotterparets sammandrabbning.

Höstsonaten är redan som film lite lurig och på nåt vis känns det som om Bergman identifierat sig så stark med både den självupptaget svikande föräldern och det inkvisitoriskt förorättade barnet att Höstsonaten inte inordnar sig så lätt i ”Föräldrar som är dumma mot sina barn”-genren.

Om det är det vi får se här är jag däremot osäker på. Och jag är lika osäker på vart Stefan Larsson egentligen vill föra sin uppsättning med de numera obligatoriska rockinslagen, här bla Patti Smith och Janis Joplin, med Helenas plötsligt blodiga handleder, med detta kammarspel liksom utspätt och förtunnat i en stor snygg tomhet.
   På nåt sätt känns det som om skådespelarna är lämnade i sticket, i en osäkerhet om i vilken tonart de ska spela och vilken dynamik som ska råda, och det blir kanske lite ödesdigert i en höstsonat.

Maria Edström
maria.edstrom@sr.se

TIDIGARE I KULTURNYTT:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".