Albin Flinkas som Skorpan. FOTO: Petra Hellberg
Teater

Bröderna Lejonhjärta bjuder på mer teaterfyrverkeri än känslighet

Astrid Lindgrens efterdöden-klassiker med den lille hjälten Skorpan i centrum, sätts upp på Stockholms Stadsteater. Daniel Lind Lagerlöf har regisserat, och Alexander Mörk-Eidem står för dramatiseringen.

Jo nog är det fart och fläkt på Stadsteatern alltid, en oavbruten ström av påhittigheter och fiffiga scenlösningar, fantastiska dräkter av Charles Koroly som kanske mer verkar Alice i Underlandet än Körsbärsdalen, men häftiga att titta på är de.
   Folk förflyttar sig längs linor i luften, det cyklas runt på scen, det är ringar av brinnande eld, det är spöken och Tengilsoldater som ser ut som rymdmatroser ur Aniara och i en ring ner från taket sänks en skräckfigur tagen direkt från Hieronymus Bosch, som ett slags ondskans fullmåne. Det är kort sagt fullt ös och klackarna i taket, undan går det och roligt har man.

Sen skall ju också grundhistorien fraktas fram genom hela detta spektakel, berättelsen om den sjuke lille Skorpan och hans hjältebror Jonatan och landet Nangijala dit man kommer efter döden. Berättelsen om ondska och motstånd, om rädsla och mod och brödrakärlek, den berättelse som i Astrid Lindgrens text kanske och kanske inte utspelar sig i Skorpans fantasi, men här i Daniel Lind-Lagerlöfs regi mycket mycket tydligt gör det, så till den grad att Skorpan, spelad av Albin Flinkas, hela tiden är klädd i pyjamas och för säkerhets skull då och då hoppar upp i sin sjuksäng.

Den historien har litet svårt att nå ut genom allt utanverket, den verkar ibland nästan litet pliktskyldigt ta sig fram genom de obligatoriska stationerna, och det märks att skådespelarna har haft det svårt. Särskilt huvudpersonerna, Albin Flinkas och Joel Spira som spelar Jonatan har liksom inte fått tillräckligt att skådespela med.
   Skorpan står mest där med uppspärrade ögon och säger de där sakerna: ”Jag vågar inte men jag gör det ändå för annars är man bara en liten lort”, och Jonatan förblir egendomligt anonym. Det finns en kort scen där pojkarna smågnabbas litet, som vanliga bröder, där man ser vad de skulle kunna åstadkomma, men det får de inte chansen till.

Men Mats Qviströms Jossi, värdshusvärden och förrädaren, han har en oljig jovialitet i sina groteska pajasbyxor som det går att tro på, och mästerjägaren Hubert, spelad av Lars Göran Persson, odlar en arrogant kyla som gör sig mycket bra i denna godhetens Körsbärsdal.

Man får väl välja, antingen existentiell känslighet eller ett präktigt teaterfyrverkeri till jul. Man har valt och fyrverkeriet är det sannerligen inget fel på. Radiostyrda helikopterduvor far genom scenrummet, eldögda vargar dansar streetdance, den onde Tengil är klädd i en blodröd riddarborg, hans män har neonfärgade punktuppkammar, frihetshjälten Orvar dyker upp ur sin fängelsehåla i randiga fångkläder och med en fågelbur på huvudet. 
   Och till sist visar sig den förfärliga Katladraken i ett moln av rök, även om mitt medhavda sällskap påstod att man kunde se fötterna på den som höll huvudet.

Men vad gör det, allt är ändå till det bästa, om inte i Körsbärsdalen, så i den bästa av teatervärldar.

Mats Arvidsson, SR Kulturnytt
mars.arvidsson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".