Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
LYRIK

Räkneboken gömmer sig för läsaren

Ida Linde debuterade 2006 med en diktsamling som av många sågs som spännande och avgjort intressant: Maskinflickans testamente. Hennes andra bok, Om jag glömmer dig blir jag en annan, kom tre år senare.
   Hennes nya samling dikter heter Räkneboken, och handlar om sådant som snö, längtan, räknande, biografi och stöld.

Räkneboken, det låter som något en liten flicka tar hem från skolan och visar upp. Titta här. Och det är en liten flicka som smyger kring oss läsare i boken. På omslaget ser vi henne kanske bakifrån där hon står och andas in havet. I texten är hon dold, genom att vara gömd ännu mer central.
   Var är hon? Vem är hon? Vad hände med henne? "Bra barngravar har blommor" står det på ett ställe. Och på ett annat citeras det ur en dagbok från 1902: "Ja nu är det längesedan jag skrev något här. Tiden har ju gått men saknaden känns allt svår efter vår lilla flicka".

Räkneboken är på sina ställen så där: Rakt upp och ner, plötsligt öppen. För att i nästa stund sluta sig. Den leker vuxentittut med sin läsare. Numrerade korta stycken för de olika delarna framåt, allt börjar med stycke nummer elva, då och då hoppas siffror över. Det finns alltså en hel massa vi inte får läsa.
   Ofullständigheten, det gömda, tysta är inskrivet i boken. Ida Linde låter den danska poeten Pia Tafdrup formulera saken: "allt vi säger ska bli använt emot oss/detsamma ska ske med det vi inte säger" .

Vad är det jag inte har sagt? frågar sig Ida Linde. Ja, mitt svar som läsare är att det är ganska mycket. Så fort diktstyckena blir längre, tjockare med bokstäver, blir den här boken intressantare.
   Det är som att jobba med utspridd, gles nederbörd, försöka fånga en snöflinga på tungan och smaka på den innan den smälter. Man blir så glad då när en hel liten snöhög dyker upp, som det går att gå runt, titta in i och bebo.

Jag läser den här boken också som ett avslut efter Ida Lindes år på utbildningen Litterär gestaltning. Den är så full av litterära referenser jag kopplar ihop med den utbildningen och bär på så typiska frågor: Är en dikt färdig eller övergiven? Hur samtalar texter med varandra? Vems är en text? Vad ska jag göra med allt vi läste?
   Det är lite som att hon med bokens hjälp smälter och prövar nya kunskaper och att diktsamlingen blir tyngd, ibland orörlig av allt det. Kanske att det hon vill lära sig och ta till sig, sitter i kroppen till nästa gång?

Marie Lundström, SR Kulturnytt
marie.lundstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".