krönika

Mångfaldens decennium

När decennier ska sammanfattas får nyanserna stryka på foten. Men det litterära 00-talet går ändå till historien som decenniet då svensk litteratur blev större, menar Marie Lundström.

Rösta på decenniets bästa forspaddlingsbild! Det uppmanas vi till nu, när decenniets sämsta och bästa sparfonder redan korats och decenniets barnrättshjälte, ordspråk samt decenniets bästa morgonövningar har utsetts.

Jaja, nu ska vi väl inte sitta här och vara såna, det är klart att vi människor har ett grundläggande behov som det heter av att sammanfatta, minnas, strukturera vår livssörja och att decenniesammanfattningen är en toppgenre för just detta. Lagom lång. Mycket mer stringens i, än i de jolmiga sammanfattningarna vi genomlevde för tio år sen. Minns ni dem? 

Bästa författaren under tusen år? Eller kanske bara nittonhundratalets nummer ett? Något intetsägande blev svaren då tidsperioderna i bägge fallen var alldeles för långa för att greppa.
   Många tenderade i sina krönikor att låta nittonhundratalet börja 1914 och sluta 1989. För tänk om det ändå hade varit så, att det hade börjat med ett världskrig och slutat med Berlinmuren! Det hade varit så snyggt, utan ovidkommande detaljer som hänger ut på sidorna.

Ska det sammanfattas, får årtalen ibland nästan maka på sig. För när trender och tendenser ska renodlas får faktiskt nyanserna ställa sig sist i kön! Det är det jag har svårt för också med fenomenet Decenniets bästa. Och dras till på samma gång. För det är klart att det ändå är kul, kittlande att tänka på vad som hände i den lilla lilla svenska litteraturen under detta 00-tal: Vad kommer vi att minnas?

När svensk decennielitteratur nu sammanfattas kommer det att handla om de självbiografiska böckerna, hur författarna baserade berättelserna på en true story, utlämnade sina närmaste och tvivlade på fiktionens lyskraft. Visst. Men sånt kommer och går.

1998 börjar den svenska litteraturens 00-tal för min del. Då satt jag på Rinkebys sjätte bokmässa och jag minns hur debattpanelen längtade, ja trängtade efter litteraturens Messias, den svenske Salman Rushdie eller Hanif Kureishi. Multikultiskildraren av Det nya Sverige. Var fanns författaren?
   Det var lätt att raljera om det hela i stunden. Men 00-talet blev decenniet när vi lärde oss namnen Jonas Hassen Khemiri, Alejandro Leiva Wenger, Johannes Anyuru, Andrzej Tichý. Svensk litteratur har med dem och fler därtill vunnit på trisslott. Nu är vi större, nu är vi ännu lite bättre. Och vi är definitivt rikare.

Marie Lundström, SR Kulturnytt
marie.lundstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".