Lyrik

Ironisk och varm Wislawa Szymborska

1945 publicerade hon sin första dikt och 1996 fick hon nobelpriset, Wislawa Szymborska. Efter en tid av Nobelprisförlamning som tycks kunna drabba den bästa, var hon ändå snart tillbaka i fokuserat diktskrivande och nya böcker kom. Hyllade av kritiken och älskade av läsarna. Nu har hon hunnit bli 86 år gammal och diktsamlingen Här gavs ut i våras i hennes hemland Polen. Redan nu finns boken på svenska, i översättning av Anders Bodegård.

Vad är det som gör att hon är så bra? Vad är det som utmärker hennes sätt att skriva? När man har med hög kvalitet att göra, börjar i alla fall jag fingra och peta. Vill bena ut vad allt det fantastiska består av. Boken Här skiljer sig nämligen inte så mycket från hennes tidigare böcker, Szymborska är sig rätt lik - och hur då då?

Tonen är ironisk, samtidigt varmt humoristisk. Boken är svart men inte hopplös, djupt personlig, men inte frånvänd. Många andras dikter vi läser är som att försöka följa med medan poeten vänder sig bort eller in eller ner i sig själv. Szymborska har redan gjort allt det och vi får följa med i hennes rörelse ut mot oss igen. Hur noggrant och strängt hon än skriver, så är det inte dikten som är det viktigaste, det är vad dikten handlar om. Människors liv, det vi kallar verkligheten, de villkor vi har att förhålla oss till.
   Det är en schysst, hållbar poetroll för vår samtid. 

Szymborska kan självklart luta sig mot sitt hemlands poesi, hon har en stringent distans till sitt privatliv, precis som många andra polska poeter ur hennes generation. Att språket i hennes dikter är välkänt enkelt, har också en grund i det polska: Hon har själv talat om hur Andra världskriget och Förintelsen förändrade sättet att skriva, satte tvärstopp för tidigare artificiell, tungt utsmyckad lyrik.

Diktsamlingen Här är härlig. Den är så fri i tanken. En dikt handlar om jordens miljarder olika ansikten. Hur Naturen, en trött och stressad kvinna, fuskar för att hinna med, tar nåt gammalt hon hoppas alla glömt ur historien och "sätter på oss ansikten /som andra redan burit". Min favorit i Szymborskas nya hitsamling är dikten Tonåring. Där möter hon den främling som är hon själv som just tonåring. Läser dikterna denna tonåring skriver. En dikt kanske skulle kunna duga, konstaterar hon:

"om man kortade ner den
och rättade till den på ett par ställen.
Resten lovar inte gott".

Marie Lundström, SR Kulturnytt
marie.lundstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista