Förlorad oskuld

I måndags förlorade jag oskulden två gånger. Den ena, Wagner-oskulden har jag inte funderat närmare över - den andra - Stockholmsoperaoskulden, den har jag ägnat åtminstone en aning tankemöda. Jag tror nämligen inte att jag någonsin varit på Kungliga Operan innan jag gick dit för att se Wagners Valkyrian. Med en viss reservation för att det kan ha varit på Operan jag såg Lille Petters resa till månen som sexåring, men de enda minnesbilderna jag har av den är ett vagt obehag och en dålig sikt från nån balkong. Obehaget kände jag ofta när det gällde mer planlagd kulturkonsumtion i barndomen.

Så´n som innebar terylenbyxor och nylonskjorta, en stressad mor och en allmän känsla av att nu måste det bli trevligt. Jag trivdes bäst i TV-soffan framför Saltkråkan, med en serietidning i knät eller när min far läste högt ur Doktor Doolittle.
Så för enkelhetens skull säger vi att det var
 premiär i måndags för Kungliga operan för mig. Jag satte på mig kostym. Varför gjorde jag det? Det gör jag mer sällan om jag ska på Dramaten eller Stadsteatern. Förmodligen för att jag har en långt större respekt för opera än för teater alldeles oavsett om det gäller highlights ur Trollflöjten ställd mot Orestien i en sextimmarsversion. Givetvis kommer det sig av att jag i princip aldrig går på opera och rätt ofta på teater. Kanske undertrök också kostymen omedvetet att nu var det fest. Fyra timmar och femtio minuters Wagnerfest. Så där satt jag i min svid och lyssnade till valkyrernas ritt. Det var underbart. Men föreställningen är redan grundligt recenserad. 
Låt oss istället koncentrera oss på kostymen, guldet i salongen och stilen på besökarna. Det var en klart mer borgerlig stämning än på en vanlig teateruppsättning, lite mer uppklätt, lite mer festivitas. Priset: 600 kronor för en plats på parkett, omöjliggör förstås ett besök för många låginkomsttagare. Men en biljett till vilken normal privatteater som helst ligger i samma prisklass, så Valkyrian är inte mer överklassnöje än Hairspray eller My fair lady rent ekonomiskt.
Jag minns första scenen i Bertoluccis 1900: en av statarna kommer springande och ropar förtvivlat: Giuseppe Verdi e morte - Verdi är död. Och det är en uttjatad insikt att opera var folkets konst lika mycket som elitens en gång i världen. I dag undrar jag mer hur man ska kunna radera de här klassbarriärerna - åt båda håll. En i mitt operasällskap i måndags hade älskat My fair lady med Tommy Körberg, en vägrade att gå på slik skit. Och, jag är ärlig, jag tror inte att jag skulle lagt 600 kronor på My fair lady lika glatt som jag gjorde det på Valkyrian. Jag ska inte grotta ner mig för mycket i detta, det handlar mest om den gamla vanliga uppdelningen i underhålllnings - och allvarskultur. Elit - eller låg. Fin eller ful. Här tror jag att klassaspekten spelar in, fast i detta fall en mer yrkesrelaterad klass än en ekonomisk/social. Det dräller av höginskomsttagare från de finaste av familjer som har klippkort på Vasan och China men aldrig sätter sin fort på Operan.
Men som kulturjournalist är det hart när omöjligt att vara musikalälskare annat än som ett tillägg till ett annat musikintresse. Jag möttes av inkännade åå-anden och suckanden bland kollegorna när jag berättade om min valkyrieafton. Hairspray hade krävt en: - Den var
f a k t i s k t bra. "Faktiskt" var inte ett ord som kom över mina läppar efter att elden snärjt in Brünnhilde på hennes klippa. Och - vilken osannolikt vacker och effektiv scenografi Bente Lykke Möller gjort. Att det var ett i det närmaste helt nytt sångargäng störde givetvis inte amatören Bolin, men att koreografin emellanåt var otajt som på ett julspel i högstadiet var lite trist. Sen förstod jag inte varför inte Gitta-Maria Sjöberg fick samma jubel som tex Martina Dike. Men vem är jag att stå där och jubla ensam på min Wagnerdebut. Jag klappade artigt.
Visst ja- jag hade tänkt att skriva något om lagidrotternas klasslösa publik. Det får vänta.    
Gunnar Bolin