teater

Västerlänningen på teaterscenen

Tre aktuella föreställningar spelas just nu på svenska scener: Nordost av Torsten Büchsteiner som handlar om gisslantagandet på Dubrovkateatern i Moskva oktober 2002, och ur Transit av Ian Bruce, ett samarbete mellan Dramaten och New African Theatre Association i Kapstaden i Sydafrika och slutligen ur Glourious Death av Mia Törnqvist och Dritëro Kasapi producerad av Intercult. Och de här sinsemellan mycket olika föreställningarna har fått Maria Edström att fundera över bilden av västerlänningen på scenen.

Den tyske dramatikern Torsten Büchsteiners pjäs Nordost har gått som ett segertåg över i alla fall Europa och när jag ser gruppen Teater Bühnes regissör Birte Niederhaus vackra, strama och rytmiska inscenering undrar jag trots uppsättningens förtjänster varför. Tre kvinnor, en ryska, en lettiska och en av de tjetjenska terroristerna gestaltar gisslanförloppet, och naturligtvis blir man gripen och påverkad. 

Det kunde varit jag, det kunde varit vi där på teatern, det är den känslan föreställningen förmedlar - understruken av att även vi i publiken här och nu ska känna oss som om vi satt på Dubrovkateatern. Men möjligtvis är det där problemet ligger, i ett vi som alltid är västerlänningar, som aldrig är dom. Att uppsåtet att beskriva och gestalta allt som ”så komplext, så komplicerat” lätt emanerar i att det är dom som gör konstiga, obegripliga och hemska saker mot oss. För klokare på kriget och dess följder i Tjetjenien det blir vi inte av Nordost.

I Transit av Ian Bruce och i regi av Clare Stopford har vi hamnat på en militärflygplats av korrugerad plåt i östra Afrika i väntan på nytt flygbränsle. Skådespelare från Sydafrika och Sverige spelar i detta samarbete en pjäs som handlar om hur väst och Afrika just samarbetar. Styrkeförhållandet rent dramatiskt är måhända något mer jämlikt, men den svenska biståndsarbetaren Sassa, spelad av Melinda Kinnaman blir ändå en av huvudgestalterna med sin motsägelsefulla relation till Afrika.

Betydligt intressantare är Embuelo Rååtboom Mbulelo Grootbooms Gugu, med ena foten i kåkstaden och den andra på den internationella flygplatsen och som liksom hängt på sig en identitet med mobil, klocka och dataväska. Det intressanta i Transit är de afrikanska relationerna och förhållandena och möjligtvis vad kolonialism och bistånd har gjort med dem, men vi behöver ingen snuttefiltsvästerlänning för att förstå.

Därför är det helt befriande att se Intercults och Mia Törnqvists Glourious Death i regi och efter en idé av Dritëro Kasapi. Den 79-åriga Glorias död får människor runt henne att minnas henne och ett Europa som är lika åldrat och döende, ett Europa där man säjer saker som ”tydligen måste man heta Mohammad för att få ge ut en roman” och där det kommer nya kinesiska chefer till den avsomnade engelska kuststaden och ser ”möjligheter” överallt.

Nuri Harun Ates från Istanbul sjunger allt från Lacrimosa till Billie Holiday och på videoskärmar berättas Glorias liv medan hon själv sitter stum i Eva Stellbys gestalt. Glorious Death är en poetisk och ja, rörande sorgesång över Europa, ett rannsakande och ärligt betraktande av västerlänningen sådan som hon kanske faktiskt är men inte vill se sig som – föråldrad, i bästa fall svagt skuldmedveten och snart överspelad.

Maria Edström, SR Kulturnytt
maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista