Illustration: Sofia Olsson
JULKALENDER

Lucka 12: Könsrollerna i rampljuset

Kulturnytt sammanfattar 00-talets kulturhändelser och fenomen i 24 luckor. Cecilia Djurberg såg hur könsfixeringen ökade på teatern. Men det allt populärare genusperspektivet handlade inte alltid om äkta gestaltning.

Jämställdheten på teatern har länge varit i ropet och tack vare den ökande medvetenheten blev 2009 ett historiskt år beträffande ledarskapet på landets scenkonstinstitutioner. För första gången i historien kunde vi nämligen räkna fler kvinnor än män bland landets teaterchefer och konstnärliga ledare.
   Vägen till denna statistiska framgång är dock långt ifrån någon slump, utan resultatet av en rad medvetna och politiska val.

25 mars 2004 tillsattes Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet av regeringen och 2006 kom deras slutbetänkande Plats på scen. Där framgick att bristerna var stora på området och huvuduppgiften för kommittén var ”att lämna förslag till hur ett jämställdhets- och genusperspektiv kan bli en obestridd och påverkande kraft inom scenkonstområdet.”
   Men även om teaterbranschen blivit mer upplyst och statistiken nu börjar se ljusare ut finns fortfarande en hel del kvar att önska beträffande genusmedvetenhet och jämställdhet på scenen och bakom kulisserna.

I Kommitténs uppdrag ingick också att analysera den rådande könsmaktsordningen inom scenkonstområdet, liksom inom konstnärliga högskoleutbildningar, och att lämna förslag till hur dessa strukturer skulle kunna förändras.
   Som en följd av utredningen fick landets teaterhögskolor ett ekonomiskt bidrag för att genomföra det treåriga projektet Att gestalta kön, som avslutades under 2009. Målsättningarna för det har varit att förbättra genusmedvetenheten inom den sceniska gestaltningen, dramatiken och pedagogiken på teaterhögskolorna och – i förlängningen -- hela scenkonstbranschen.
   I projektets slutrapport Att gestalta kön – Berättelser om scenkonst, makt och medvetna val framgår att det å ena sidan varit ett väldigt uppskattat projekt, som å andra sidan har träffat på mycket motstånd.

I rapporten läser jag bland annat om fallet med de två eleverna från Teaterhögskolorna i Malmö och Luleå som tröttnade på den könsmässiga särbehandling de upplevt under sin studietid – trots att detta genusprojekt alltså pågick – och skrev ett öppet brev till teaterhögskolorna. Som först besvarades med tystnad – enligt en beprövad härskarteknik – och sen förminskades genom att tolkas som att problemet var "personligt" och låg hos eleverna, inte hos skolorna.
   ”När jag började på skolan märkte jag snart att jag aldrig fick en huvudroll, aldrig en monolog” säger Malmöstudenten. ”Jag fick repa mindre än killarna, dels på grund av rollerna jag fått, men jag fick också mindre regi och handledning. Männens perspektiv dominerade konstant. Jag upplevde att skolan dunkade sig i ryggen för att vi hade Att gestalta kön – men de här problemen handlade ju inte om genusmedveten gestaltning  – det var en ren jämställdhetsfråga”

Under projektet framkom bland annat också hur studenter under sina praktikperioder råkat ut för såväl könsrelaterad diskriminering som direkta sexuella trakasserier på några av landets stora teatrar. Samtidigt som jämställdhet, genusperspektiv, mångfald och normkritiska tolkningar blivit allt populärare på scenen och något man gärna använder som säljargument mot allt mer medvetna publiken.

Cecilia Djurberg
cecilia.djurberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista