1 av 2
Marianne Eklöf gör en modern Klytaimnestra. FOTO: Carl Thorborg
2 av 2
Katarina Dalayman som Elektra. Foto: Hans Nilsson Kungliga Operan
OPERA

Briljant Elektra på liv och död

Brutalt och vilt - så kan man sammanfatta det som händer i operan Elektra av Richard Strauss. Det handlar om att vilja döda sin mor för att hämnas sin far.
   I lördagskväll var det premiär på Elektra på Kungliga Operan i Stockholm och regissören är Staffan Valdemar Holm.

Holm återvänder nu alltså till huset efter succén med Wagners Ring. En Ring där Katarina Dalayman gjorde Brünnhilde - här gör hon sin första Elektra, en av operalitteraturens mest krävande sopranroller.
   Per Feltzin såg Elektra:

Och det gjorde jag verkligen: SÅG Elektra – både personen och henne i en scenografi av Bente Lykke Möller.

Scenografin är en röd yttervägg - från tak till golv. Väggen är gjord av stora stenblock som står två-tre meter framför rampen. Man kan komma och gå därifrån på sidorna, eller genom en smal, mörk gång, så smal att man kan känna båda väggarna samtidigt med händerna. Klaustrofobiskt. Den enda rekvisitan är en blodig yxa.

Det är en scenografi som älskar sångarnas röster eftersom den slungar ut dem i salongen, men den kräver samtidigt en enorm scennärvaro, en gestaltning av varje litet känslouttryck i musiken, i berättelsen. Den är utlämnande och har man inte röst och skådespelarkunskaper nog, blir man ett lätt offer.

Men det har de på Kungliga Operan. Emma Vetter gör Elektras syster Chrysothemis, vig i stämman, sårbar som den enda någorlunda normala i operan. Att Marianne Eklöf kunde agera, har vi sett förr, men så här jämnt kraftfull har jag aldrig hört henne tidigare. Hon gör en modern Klytaimnestra.

Elektra gestaltas alltså av Katarina Dalayman. En sopran med mezzodjup – lika stabil i de höga, expressiva partierna som i de introverta, galet tärande.

Strauss musik går blixtrande snabbt mellan kammarspel och orkesterattack. Lyssna på ljudet i ljudfilen, lyssna först på hur stråkarna dominerar, sedan kommer blåsarna och tillsist hela orkestern med slagverken....
   Katarina Dalayman, Kungliga Hovkapellet och dirigenten Pier Giorgio Morandi – orkestern låter briljant och det finns genomgående en sångbarhet i spelet, ett musicerande tillsammans.

Det handlar alltså om Elektra som vill hämnas faderns död genom att döda modern och den älskare som iscensatte faderns mord. Det bygger på Sofokles grekiska tragedi, men är i Staffan Valdemar Holms uppsättning lagd i en nutid. Kvinnorna i plisserade klänningar i olika nyanser mellan guld och rött. Männen i gråbruna rockar och kavajer. Den enda som sticker ut är Elektra som är klädd i helsvart till sitt långa korpsvarta hår – lite övertydligt kan jag tycka. Estetiskt snyggt men pekpinneaktigt.

Det är inget vackert porträtt av modern som Strauss och Holm gör. Som en sårad Syster Ratched från Gökboet, stöttad rent fysiskt av två förtrogna. Samtidigt betonar Holm syskonskapet mellan systrarna mer än vanligt. De är så olika – en som är hämndgalen, en annan som längtar efter barn och man och ett liv i lugn och ro på landet. Här blir det ett kampkoncentrat mellan en mor och två döttrar. Avskalat – det blir som att se den på nytt. Smärtsamt – på rätt sätt. 100 minuter opera, 100 minuter liv – och död.

Per Feltzin, SR Kulturnytt
per.feltzin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista