KRÖNIKA

Tretton snorfanor på dussinet

Marie Lundström om litteraturens tårar.

En ung, svensk roman är ledsen och hulkar. Somliga snyftar redan på första sidan. Sofi Fahrmans debut Elsas mode börjar med de två meningarna: "Elsa gråter. Hon gråter tyst".
   Ja, där sitter stackars Elsa på väg hem från New York, det är jobbigt att åka hem till Sverige med tjock dimma över landningsbanan och med tårarna som det står "rullande nerför kinderna".

Alex Schulmans berättelse Skynda att älska tar manligt tag i temat och konstaterar att "det är viktigt att gråta ibland". Snyftet blandas hemskt gärna med sex. Kristina Sundströms roman Dig ska jag älska är bara ett exempel på hur mannen stönar och flämtar och gråter, "hans tårar nerför min hals likt rännilar av varmt regn".

Salt nederbörd och föräldrar, samma knep: Agnes Hellströms Ränderna går aldrig ur låter oss följa hur den lilla flickans ögonvätska blöter ner just mammas krage och hals.

Det är svårt för de nya svenska författarna att få till grinandet. Känslan är det inget fel på, men det är som om det inte funnes något krav på hyfsad originalitet i utförandet av just gråtandet. Ska man vara petig är det kanske bättre om tårarna trillar på läsaren än att de hindrar romanpersonens sikt.
   Somliga debutanter undviker hela problemet och låter sina karaktärer kväva gråten. Fint, men fegt. Mod ska premieras.

Ingrid Elfsbergs debut Gud som haver handlar om mamma Eva, som fått sitt barn bortrövat. "Sedan kom gråten", står det. "Först liten och krampaktig, sedan alltmera vildsint. Eva slog i golvet med knytnävarna."
   Lovande inledning på beskrivningen, men så rakt ner i fiktionsdöden med de där händerna mot parketten: "Eva slog i golvet med knytnävarna".

En sexskildring på samma nivå skulle väl låta: "Eva låg ner och han trängde in". Men det sänker sig ingen ner till! För några år sen var just sexskildringen i nöd och det debatterades med författare och kritiker om hur svårt det var att skriva om akten, få det hela levande, i bästa fall lustfyllt. Kanske har det gett avtryck?

Sexet funkar fint i de nya romanerna. Det tycks så mycket lättare att skriva fram en orgasm än att få någon att verkligen brista, jämra, tjuta. Få oss som läser att se, känna sorgens både äkta och mest banala uttryck. Ja, här vilar en utmaning! Vem skriver 10-talets bästa gråt?

Marie Lundström, SR Kulturnytt
marie.lundstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista