Film

Det vita bandet: fulländat sträng

Först Guldpalmen i Cannes och sen priset bästa europeiska film 2009 - den tyskfödde österikaren Michael Haneke har onekligen gjort stor lycka med sin senaste film Det vita bandet. Haneke har i sin filmer genom åren (Funny games, Pianisten, Dolt hot för att nämna några) utforskat makt och våld, kontroll och repression, och det går också igen i Det vita bandet som utspelar sig i en by i Tyskland kring åren 1913-1914. Och som filmens berättare säger: om han minns rätt så började allt med doktorns ridolycka.

Med ett dovt brak går doktorn i backen. Någon har spänt en tunn ståltråd mellan två träd och doktorns häst snubblar och faller. Och det är den första av den rad oförklarliga otäckheter som drabbar den lilla nordtyska byn. Det är mannen som var byns unge lärare som vill berätta vad som hände, men som han säger: ännu efter många år är det mycket jag inte förstår, och till otaliga frågor finns inget svar.

Det kan vara barnen i byn som är skyldiga, det kan vara dom som plågar andra barn, och som sätter eld på baronens lada. Mycket av det som sker händer utanför bild, vi vet strängt inte mycket mer än berättaren, och eventuella skulden är inte heller något Michael Haneke fördjupar sig i. Inte den skuldfrågan i alla fall, inte när det finns något så mycket tyngre som ligger mullrar under de ljusa ibland nästan bländande bilderna. Eller för att låna herr lärarens inledande undran: Berättelsen ”kan kanske kasta ett förklarande ljus över mycket som hänt i vårt land?”

Filmen utspelar sig alltså vid första världskrigets utbrott – men det är ändå som om nästa stora krig skuggar berättelsen. De här barnen kommer som vuxna föra Hitler till makten. Och med tanke på den uppväxtmiljö som Haneke här skildrar: kunde de blivit annat än nazister?
   Haneke ställer förstås aldrig frågan rent ut – och påstår inte heller att det skulle vara fullt så enkelt – men det är fantastiskt hur han låter orden tala, för även om Det vita bandet i bilderna är en mycket stilla film, så dryper språket av våld. Socialt accepterat och helt vanligt våld. Dagligen utövat av samhällets stöttepelare.
   Läkaren talar om sin älskarinnas stank med ett sånt bedrägligt lugn. Och nästan varje mening prästen säger till sina barn är ett övergrepp, inlindat i en idé om vad som är en god och riktig uppfostran. Tala om ”den svarta pedagogiken”. Titelns vita band är något barnen får bära som en påminnelse om den oskuld de vanärat, och det är också vita band som binder den onanerande prästsonens händer.

Berättelsen är på ett plan förstås ohygglig, men är nog ändå inte i första hand tänkt att vara upprörande. För det auktoritära förtryck som skildras är så självklart, det är ingen avvikelse från normen, inget Haneke behöver hetsa emot. Och med sina otaliga frågor och öppna ändar så värjer sig filmen mot alltför skarpa kontraster, precis som det svart vita-fotot är den en symfoni av mjuka gråskalor. Jag tycker att det är fulländad film, inte omedelbart omvälvande kanske, men rik som en tjock roman, strängt skön och faktiskt långt ifrån så hopplös som det kanske kan låta.

Måns Hirschfeldt, SR Kulturnytt
mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista