Film

Avatar värd att både håna och hylla

Tolv år efter succén med Titanic är James Cameron tillbaka med en ny storfilm. Avatar lär vara världens dyraste film någonsin, och är framför allt emotsedd för sina nyskapande specialeffekter. Filmen utspelas på Pandora, en planet som används av människor för gruvdrift. En verksamhet som försvåras av den aggressiva urbefolkningen, na'vi-folket. Stora, blå, lite kattliknande varelser. För att kunna infiltrera urbefolkningen så skapar man konstgjorda na'vi-figurer, avatarer, som fjärrstyrs av människor via ledningar in i hjärnan.

Det finns hundratals saker som man kan håna Avatar för. Urbefolkningsexotismen, med pinsamma rituella danser, en bikini gjord av något som liknar mossa. Eller så kan man oja sig över den sexscen där man blir distraherad av na´vi-folkets långa svansar. I 3-D.

Elaka tv-serien South Park har redan lyckats sammanfatta filmen som det perfekta mötet mellan den gamla Kevin Costner-rullen Dansar med vargar och genren med män från rymden i konstiga färger. Tillsammans blir det Dansar med smurfar. Komplett med en kärlekshistoria mellan mannen från jorden och urkvinnan från Pandora.
   Och helt fel ute är South Park inte. Fajten mellan kolonisatörerna från jorden och den blå ursprungsbefolkningen på Pandora är som en westernfilm i rymden. Men där urbefolkningens pilbågar nu inte bara sätts emot cowboys med gevär, utan mot rymdskepp och attackhelikoptrar.
   Till det kommer lite allmän kritik mot rovdrift på naturen och en smula ekoromantik. Dessutom några inslängda repliker om terrorism som får oss att förstå att scenariot i Avatar även kan användas som en kommentar kring USA:s väpnade insatser i afghanistan och Irak.

Ja, sådär höll det på inuti huvudet medan mina 3-D brillor skavde på näsan, och två timmar och fyrtio minuter bara susade förbi. För det finns en uppfinnarglädje i James Camerons sätt att skapa ett helt nytt universum på planeten Pandora. Att de suttit och hittat på en korsning mellan hammarhaj och noshörningar, till exempel. Eller de där djungelmiljöerna med självlysande växter som verkar ha hämtat sin inspiration från någon gammal tripp på magiska svampar i thailand. Dessutom finns det en teknisk briljans här. Även om de blå rymdvarelserna ibland känns lite muskelstela, så är det här något helt annat än vad jag sett tidigare. Ja, jag sitter bara och gapar bakom 3-D glasögonen.
   Antagligen hjälper det till att Avatar ligger helt rätt till i tiden. Att filmen går upp mitt i strömmen av deprimerande nyhetsbulletiner från klimatkonferensen i Köpenhamn och alarmerande rapporter om sjumetershöjningar av havsnivån. För i Avatar-dystopin behöver man inte ens visa upp jorden som en döende planet. Det räcker med att visa hur man våldför sig på en ny värld i industrialismens namn.

Det är fullt möjligt att vi om bara något år kommer att tänka på Avatar som hopplöst tekniskt förlegad. Men dess position som milstolpe i filmhistorien kan ingen ta ifrån den.

Roger Wilson, SR Kulturnytt
roger.wilson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista