krönika

Amatörernas triumf

Vad var det som var så viktigt under 00-talet? Och vad kommer nu?
   Johannes Paulus den II, Michael Jackson, Ingmar Bergman, Astrid Lindgren har lämnat oss. Mikael Timm tror att vi bevittnat slutet på ikonernas tid och början på amatörernas tidevarv.

På franska betyder amatör "älskare av". Fast ordet en gång var positivt laddat har det fått en negativ klang: vem vill bli beskylld för att vara amatörmässig? Fram till nu vill säga. Nu kan en amatörvideo utlagd på nätet leda till kontrakt i Hollywood, den som knappt kan skriva blir succéförfattare, musiker producerar och distribuerar utan skivbolag. 

På varje område - ja till och med politik har amatörerna tagit över. De gamla stjärnorna ser ut som de alltid gjort. Springsteen bär samma sorts kläder, gör samma gester, så också Mona Sahlin, nyhetsuppläsarna i TV, bonusdirektörerna. Men har de koll på läget?

Ordet paradigmskifte är stort och kanske också något decennium för gammalt; revolution är ett missbrukat begrepp – men ändå. En avgörande förändring har skett i det vi kan kalla ideosfären – det globala intellektuella klimatet. Centrum krackelerar, snart är vi alla marginaliserade.

För nästan tjugo år sedan hörde jag en föreläsare förutspå just detta. Vi som satt i konferenssalen i Venedig skruvade irriterat på oss. Att alla skulle ha datorer hemma och göra det vi visste krävde komplicerad utrustning och specialutbildning verkade mer än lovligt flummigt.
   Han som förutspådde amatörernas totala seger hette Timothy Leary, uppfinnare av LSD som efter avtjänade straff på nytt var på turné. Nu en äldre man iklädd kostym och slips men lika ivrigt gestikulerande som på hippie-tiden.

Och han förutspådde alltså en teknikrevolution som skulle innebära att alla gjorde sin egen musik och sina egna filmer. Leary som dog 1996 fick inte se sin spådom gå i uppfyllelse och den viktigaste förändringen gäller nog inte nöjesindustrin utan hur världsbilden formas - och vad den visar.
   Institutionernas upplösning är tydligast inom media. Det är inte bara lönsamheten som sjunker, under nysatsningarna gnager tvivlet: bryr sig någon om vad som trycks eller visas när det finns så många världar på nätet. Tänk om de är viktigare?

Det nervösa publicerandet av listor kan tolkas som gammelmedias desperata försök att visa att de hänger med. Titta  – vi kan lista allt från de dummaste programledarna till de viktigaste filosoferna. Dessutom vet vi vilken kniv man ska använda till förrätten.

Om det fungerar…tjaa… Det viktigaste är kanske inte att hålla koll på andras dumheter eller framgångar, utan att själv ha något att säga. Utan kunskap och originalitet är medierna inte värda vår uppmärksamhet och våra pengar.
   För egen del finner jag amatöriseringen av media livgivande, inte därför att det som kommer fram är bra utan därför att det tvingar oss som till exempel sitter och pratar i radio att formulera oss bättre, vara mera pålästa, mera skärpta och – inte minst viktigt - vara mindre självgoda.

Misslyckas vi med det kommer vi att dömas till en evighet av pladder.

Men naturligtvis finns en lösning också för ikonerna. Bob Dylan, som alltid först ut, har gjort årets konstigaste skiva. Låter amatörmässig. Ser ut som en hemmavideo. Det är totalt stillöst men med trotsig livsglädje.
   Så triumferar Proffset förklädd till amatörtomte. Inte lät det så här på Learys tid.

Mikael Timm, SR Kulturnytt
mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista