Satanisterna har en sinnrikt snickrad intrig. Foto: Ola Kjelbye.
teater

Rydbergs debut pekar i en ny riktning

Satanisterna är Carina Rydbergs debut som scendramatiker. Rydberg har tidigare skrivit radiodramatik men är mest känd som romanförfattare och fick sitt stora genombrott med Den högsta kasten 1997. Satanisterna hade premiär i helgen på Göteborgs stadsteater i regi av Birthe Niederhaus och med scenografi och kostym av Karin Dahlström.

Man känner igen sig hos Carina Rydberg även så här på scenen. Här rullar ett litet infernaliskt kammarspel ut sig, boy meets girl, kärlek uppstår, men de har träffats förut som barn en otäckt het sommardag. Även pojkens föräldrar är intrasslade i det hela och mer ska ni nog faktiskt inte få veta om den sinnrikt snickrade intrigen som Rydberg ger oss små brottstycken av, i korta välformulerade scener. En pusselpsykothriller, intelligent och som ofta hos Rydberg ett stycke utan nåd men därför inte utan skönhet.

Om jag gillar pjäsen är jag däremot mer tveksam till själva iscensättningen. Birte Niederhaus driver skådespelarna i den här spelstilen, just nu så på modet, frontalt ut mot publiken, uppskruvat där rollfigurerna blir lite som seriefigurer, så skarpa i konturen och i repliken. Scenbytena har sin obligatoriska musikillustreing och scenografin är en plastinklädd kub, några stolar, vid ett tillfälle några vinglas, annars helt renskrapat.

Visst det är snyggt och effektivt och motar all känslosamhet och sentimentalitet i grind, men jag undrar om inte Rydbergs redan så skarpa text hade tålt lite mer enkelhet, ja lite mer avspänd naturalism. Nu får skådespelarna sannerligen jobba och de gör det med den äran. Det unga paret är mycket bra - Tito Pencheff med sin på en gång avstängda och sataniska svärta och Caroline Söderströms flickvän med sin omedvetna offerutstrålning, sin utmanande hoppfullhet lyckas verkligen på pricken gestalta denna en av Rydbergs favoritfigurer - nämligen den som ber om att bli plågad, och föräldrarna Anna Bjelkeruds mamma och Jussi Larnös pappa har den där lilla fördröjningen i spelet som gör normaliteten så kuslig.

Carina Rydbergs pjäsdebut pekar i en ny riktning som svensk dramatik så sakteliga börjar ta sig, jag tänker även på Mirja Unges pjäs Mariella som också spelades just här på Nya studion i Göteborg, nämligen bort från det alltför skruvande och poetiskt stiliserade till en mer spelbar och dramatisk dialog där det faktiskt finns en undertext och utrymme mellan raderna för oss i publiken att fylla i.

Maria Edström
maria.edstrom@sr.se


Share

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".