Gurra Ljungstedt, Ellen Nyman och Anna Lyons på teater Tribunalen. Foto: Henrik Dahl
teater

Mångfald på Stockholms teatrar

I helgen hade Teater Tribunalen premiär på Fredrik – en helkväll i arbetslinjens tjänst med Mike Bartlett pjäs Kontraktet som huvudnummer. Samtidigt kan man se Staffan Göthes nyskrivna Kvart-i-fem-ekot på Teater Brunnsgatan 4 och på Judiska Teatern har Jessica Zandén dramatiserat sin mormors Gladys dagbok.

Ja knappt hade bläcket hunnit torka i alla hyllande recensioner av Galeasens introduktion av brinnande polsk samtidsdramatik, så bränner Teater Tribunalen av sin helkväll Fredrik – i arbetslinjens tjänst och där man sedvanlig känsla för att politisera formen gör Mike Bartletts pjäs Kontraktet, i översättning och regi av Henrik Dahl, som om det vore en slags uttagning i TV.

Vi i publiken sitter runt en cirkelscen och får rösta om vem av de båda eminenta skådespelerskorna Anna Lyons eller Ellen Nyman som ska spela chef respektive anställd i denna sataniska studie i ”management by fear” för att nu tala på näringslivets språk.
   Efter pjäsen kollas premiärpublikens status av enligt gängse statusmarkörer, nja den var så där halvdan faktiskt och efteråt får man fylla i en enkät ”Tack för att du hjälper oss att bli bättre!” Och det är debatt, på premiären: Torbjörn Tännsjö och musik och dart och drinkar – och det väl är kul och bra, men bäst är ändå Tribunalens egen politiska installationsteater, att liksom annektera marknadens strategi och förvandla den till en motståndets teaterestetik.

”Krog –och nöjesprofil” kallades Gunnel Lindbloms Sigyn van den Kierp i sin glans dagar, nu sitter hon mest på ”Fabio´s” den lokala pizzerian med sin lätt bedagade bögkompis Jan-Peter ”Jampa” i Kalle Westerdahls gestalt, när de inte går på nån förhandsvisning man kan få på NK-kortet.

Ja tredje delen i Staffan Göthes trilogi som han skrivit för Brunnsgatan 4 handlar inte speciellt mycket om kvart-i fem-ekot utan snarare om folk i den här sociala halvdagern, förtjusta i bossanova och leopardöverkast, och när Jesper Feldts oskuldsfulla Christian från Verveln dyker upp blir det hela nästan lite av Patricia Highsmith.
   Och i Martina Montelius regi blir det här nåt som bara kan se just på Brunnsgatan, den här lite underbart tåpiga och poetiska ”papier machékänslan” - här flyger tex små luftballonger i fonden. Och ofta är det ju storheter, som här Gunnel Lindblom, som ger av sin glans, lite som när Hollywood-stjärnorna gör nåt på off-Broadway.

Min mormor Gladys slutligen, är en föreställning på Judiska Teatern, av och med Jessica Zandén och bygger på Zandéns egen mormors dagbok. Gladys som växte upp i ett borgerligt judiskt hem i Göteborg, åkte till Paris för att bli skulptris, men som gifte sig, fick barn och till slut tog sitt liv.
   Att gestalta en släkting låter ju som en mycket vansklig idé, men alla farhågor kommer verkligen på skam. Jessica Zandén och regissören Gunilla Röör har gjort en så levande, fysisk, sensuell och ja, feministisk föreställning. Zandéns rolltolkning av denna uttrycksfulla och kreativa kvinna är djärv och modigt och sitter i varje tonfall, varje rörelse och är ett riktigt skådespelarmaratonlopp. En vecka till springer hon, Zandén, höll jag på att säga, så snabba er!

Maria Edström, SR Kulturnytt
maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".