Johnny Depp i Alice i Underlandet. Foto: Disney.
film

Förståndig Alice i Underlandet

När Hollywoods älsklingsgot Tim Burton tar sig an Alice i Underlandet för Disneys räkning syns förstås både Helena Bonham Carter och Johnny Depp i rollerna. Som den röda drottningen och Hattmakaren, två av figurerna i Lewis Carrolls klassiska barnböcker som har inspirerat mängder av konstnärer, filmare och psykoanalytiker.


Och Tim Burtons film förhåller sig också fritt till förlagan. Manusförfattaren Linda Woolverton har gjort en förändring som får stor inverkan: Alice har blivit tonåring, nästan vuxen. Hon gör ett återbesök i Underlandet med barndomsvistelsen som ett halvt bortträngt minne. Och när hon faller genom hålet för andra gången är det med ett syfte - hon ska utvecklas. Konfrontera sina rädslor, gå i självförtroendeskola.

Vi var nog många som trodde att Alice i Underlandet skulle passa Tim Burton som hand i den vita kaninens handske. Och filmen är förstås visuellt överdådig, men den utnyttjar inte, utan tyglar snarare Lewis Carrolls känsla för nonsens. De underliga varelser Alice möter är mest skickligt utförd dekoration. Och borta är textens fånerier, de språkliga missförstånden i dialogerna mellan möss och ankor.

Förvirringen har blivit ordning, meningslösheterna meningsfulla. Ingen får utrymme att blomma ut i vanvett, de är upptagna med att agera för att föra berättelsen framåt, mot det förutbestämda och förståndiga. Och här följer historien en bekant fantasymall och landar i en rätt endimensionell 3D-upplevelse.

Clara Törnvall, SR Kulturnytt
clara.tornvall@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".