Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Orsolya Tóth som Zarin i Kvinnor utan män. Foto: Folkets bio.
film

Neshats bilder överröstar berättelsen

Den iranskfödda konstnären Shirin Neshat fick sitt internationella genombrott vid konstbiennalen 1999 i Venedig och precis tio år senare lyckades hon med konststycket att vinna Silverlejonet, vid filmfestivalen i Venedig. Kvinnor utan män är Neshats långfilmsdebut och den är bearbetning av de videoverk som ingick hennes stora utställning som fram tills helt nyligen visades på Kulturhuset i Stockholm.

Det är 1953, det år då shahen av Iran återtog den absoluta makten genom en statskupp där landets demokratiska regeringen störtades. En politisk omvälvning som fortfarande präglar konflikternas Iran. Och som alla pratar om på gatan i Neshats film, eller i lönndom i rädsla för vad som ska hända. I skuggan av kuppen och i skuggan av samhället och traditionena så söker sig fyra kvinnor bort och ut ur sin respektive belägenhet.

En medelålders kvinna som lämnar sin man, en prostituerad flyr bordellen. En 30-årig kvinna som inte vill gifta sig hittar i politiken tillbaka till det som verkligen är viktigt. Och hennes kompis, som inte vill annat än att gifta sig, upptäcker i gemenskapen med de andra kvinnorna ett annat liv. Ett hus vid en frukträdgård på landet utanför Teheran blir deras tillflyktsort.

En mer bildmedveten långfilm får man förstås leta efter, Neshat har jobbat med samma bildmaterial och samma situationer som i sin senaste stora videoinstallation. Och Kvinnor utan män är genomkoordinerad, var kamerainställning är minutiös, varje tagning närmast rituellt ordnad.
   Det finns också ett mystisk drag i berättelsen, helt i linje med det rituella bildspråket och med konsthistorien: död och återuppståndelse. Ansikten har en ikonmålnings symmetri och stillhet. Som när den prostituerade Zarin, in till döden utmärglad, flyter i en damm - väldigt lik den drunknade Ofelia prerafaeliten Millais målning .
   Och det är just de där prerafaelistiska stuket som stör. Jag tycker att det blir överlastat, den sirliga perfektionen sluter sig i sig själv. Och det är konstigt för det är tvärtom med själva berättelsen som är trevande och prövande. Den talar tyst, och öppnar upp filmen mot då, nu och mot framtiden.

Måns Hirschfeldt, SR Kulturnytt
mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".