1 av 3
Michael Jackson betalar Karon för färden över Styx. Skulptur av Daniel McDonald.
2 av 3
Rays blommor
3 av 3
konst

Smygande oro på Whitney

Konstbiennalen på Whitneymuseet i New York är en tradition med stolta anor: här har många av de stora, amerikanska konstnärerna ställt ut sedan den första upplagan, 1932. Den 75:e upplagan, som öppnade härom veckan, är inte riktigt lika omfångsrik som de senaste årens biennaler - av ekonomiska skäl har "bara" 55 konstnärer har fått plats den här gången.

Bob Dylan, Voyager, Rodney King-misshandeln och andra omisskännligt amerikanska ögonblick och ikoner flimrar förbi på vindrutan till en vit Chevrolet Miller Meteor - en ambulans eller möjligen likbil med blinkande saftblandare - medan en sorgsen kvinnoröst berättar historien om en förlorad kärlek vid namn "Amerika".

Konstnärsgruppen The Bruce High Quality Foundation har skapat en drömlik, på en gång oroande och attraktiv fantasi om det amerikanska imperiets fall. Om en värld efter USA, alltså en värld utan centrum.

Vad konsten beträffar är imperiets fall ingen fantasi. Visst, trots ett gigantiskt budgetunderskott är det fortfarande i USA pengarna finns, de rikaste samlarna och de största gallerierna.
  Men det var länge sen det konstnärliga initiativet fanns här. På 1940- och 50-talen befolkades utställningarna på Whitney av ungdomar som Jackson Pollock, Willem de Kooning, Georgia O'Keeffe och Mark Rothko

Nu var det snart 20 år sedan en stjärna föddes här, det var Matthew Barney 1993, vilket också var den senaste biennalen som satte någon sorts internationell agenda.

Det kommer den inte att göra den här gången heller. Yngre amerikaner har en tendens att krångla till det för mycket, och av någon anledning ger biennalen utrymme åt en nyabstrakt retrotrend inom måleriet, som bara känns historielös.
  Och ser man på: den postmoderne skulpturen Charles Ray, han har fattat penseln och börjat måla blommor!

Men allt är förstås inte skräp. Svart humor brukar vara effektivt som krishantering. Som när Daniel McDonald sätter Michael Jackson på färjan över Styx, tillsammans med Karon och en aspackad Uncle Sam, i en Tim Burton-aktig liten dockskulptur. Eller när Alex Hubbard går loss på den största amerikanska symbolen av alla, bilen, i en filmad performance - där han först gör om den till en målning och sen försöker köra iväg med den. Det går sådär.

Det finns ett par magstarka fotosviter, på vanställda krigsveteraner och kvinnor i Afghanistan. Men det smyger sig på en oro även i många av de verk som inte är direkt samhällskommenterande. I David Adamos handtäljda små käppar, på tok för tunna för att stödja sig på; i Thomas Houseagos tunga, hukande jätte på gipsfötter; i Kerry Tribes film om en man med svår minnesförlust, och många andra.

Whitneybiennalens curatorer har placerat Obama på katalogomslaget, och menar att den här konsten uttrycker någon sorts återfött, nationellt hopp. Ursäkta en sur, europeisk skeptiker - men jag ser något helt annat.

Mårten Arndtzén, SR Kulturnytt
marten.arndtzen@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".