Viva la muerte!

Kulturnytts Mikael Timm kommenterar mediernas hårdbevakning av rättegången mot Mijailo Mijailovic. Jag är inte bara trött på rättegången.
Jag är framförallt trött på kommentarerna av rättegången. Och trött på kommentarerna av kommentarerna av rättegången. Så nu stänger jag av mig själv. Jag tror aldrig jag hört så mycket pappersprassel, suckar, tunga andningar och pauser i ett radioprogram som igår. Jo, visst var sändningen ett program med sin egen estetik. Kommentatorernas viskade som i en rysare och var allvetande som sportreportrar när de kommenterade juristerna. Och naturligtvis var allt sagt innan förhandlingarna började. Vilket inte hindrade alla media att ösa ut material. Det finns uppenbarligen ingen gräns för medias besatthet av detta mord. På Anna Lindh-rättegångens första dag ordnade filminstitutet ett seminarium om censur. Jag undrar om någon nyhetsredaktion var där. En gång i tiden hade Dagens Eko och SVT:s redaktioner inga kriminalreportrar, public service skulle rapportera om det som verkligen betydde något. Brott var för kvällstidningar. Någon självcensur vad gäller brottsjournalistik kan ingen anklaga svenska media för i dessa dagar. Snart kommer någon mediaskola att starta en utbildningslinje som börjar med proppen i juridik, fortsätter med grundläggande rättsmedicin och avslutas med intensiv kurs på scenskolan. Sedan går det att viska mer övertygande i direktsändning. Att kriminaljournalistiken imiterar filmen är inte nytt. Filmen imiterar nämligen journalistiken. Filmer med långa rättegångsscener började göras när ljudfilmen kom. Det behövdes historier med bra dialog som utspelades i ett rum så att den otympliga ljudutrustningen kunde få plats. Hollywood tog över de framgångsrika kriminalreportrarna från Chicago och New York. De som visste hur verkliga brottslingar såg ut och talade. Och när de glömt bort det och filmerna blivit alltför konstruerade kom en ny generation journalister på 70-talet med new journalism och intervjuade verkliga brottslingar. De senaste decenniet har true crime blivit en egen litterär genre -speciellt populära är detaljerade skildringar seriemördares verksamhet. Så att svenska media vill sända förhör med en sjuk människa är bara logiskt. Brott har alltid lönat sig - för dem som rapporterat om det. Nej, det nya med Anna Lindh-rättegången är den så tydligt är en del av en dödens kultur: mordet på utrikesministern, mord på en frikyrkoledares hustru, mordet på… Jag tänker inte på Hollywood utan på det spanska inbördeskriget där falangisterna ropade Viva la muerte, leve döden. Nu är Dödskulten här: den syns på mordplatserna där blommor, leksaker och handskrivna brev till den avlidne minner om helgondyrkan. Den finns i TV-kvällarnas underhållningsdeckare med obligatoriska inslag från obduktionsbordets sönderskurna och uppsvällda lik. Den finns i den historieskrivning som försöker få oss att tro att Norrmalmstorgsdramat är det viktigaste som hände i Sverige på 70-talet. Att Anna Lindhs död är viktigare än hennes liv. Att den som förstör är viktigare än den som bygger upp. Därför stänger jag av rapporterna från tingsrätten. De är i journalisternas intresse, men är de i allmänhetens? Mikael Timm
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".