Det är lättare för en kamel

"Det är lättare för en kamel" är en fransk film med starka italienska inslag, skriven och regisserad av skådespelerskan Valeria Bruni Tedeschi, som med det här begår sin regidebut, men också spelar huvudrollen. Anneli Dufva har sett filmen.
For love or money eller Joe Miljonären, se där två av flera programserier där vackra kvinnor ska lockas till att vilja gifta sig med någon, bara för att sen få veta att 1) de måste välja mellan kärleken och pengarna 2) han var ingen miljonär, bara en enkel grovjobbare som fått leka låtsaslekar i ett franskt slott ett tag. Framtida socialantropologer kommer att få en fest när de ska granska vår tids skruvade – alltmer amerikaniserade – moraluppfattning. Att pengarna är ett mål, det är det nämligen knappt någon som hymlar med. Men än så länge är förhållandet till rikedom lite mer komplicerat i Europa. Federica, i Det är lättare för en kamel, är inte bara miljonär, utan miljardär, och det plågar henne, där hon kör omkring i Paris, i sin silverfärgade slitna Jaguar. Hon är en rar, men ack så riktningslös kvinna i de tidiga trettioåren, som tillbringar dagarna med att bråka med sin syster, besöka pappan på sjukhuset, träffa en gammal älskare och dansa balett… Samtidigt som hon skriver lite pjäser och gärna presenterar sig själv som dramatiker. Men mest av allt försöker hon komma till rätta med skulden över alla de där pengarna, försöker hon ge sitt eget liv en mening. Valeria Bruni Tedeschi stapplar omkring lite tafatt och klumpig, ängsligt leende för det mesta – skådespelare i den film hon både skrivit och regisserat, delvis baserad på hennes eget liv. Familjen italiensk. Och det är förstås ingen lätt uppgift detta – hur lätt som helst att ironisera över – stackars rika flicka, liksom. Men det är också en flicka som redan som barn fått höra ”du är priviligierad, du får inte gråta”. Och det finns en lekfullhet i filmen, en självironi som tar sig uttryck i tecknade inslag, stiliserade drömbilder, halvt sagoaktiga tillbakablickar – förutom en sorts sökande seghet i dialogen, som jag inbillar mig fångar något av känslan hos något för de flesta så främmande som dagar utan sysslor, utan mål. Det är nästan så att jag tror på att det faktiskt kan bli trist att sitta på café och skriva… Anneli Dufva
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista