Edvardssons Winterland - kriminalnoveller

Kriminalkommissarie Erik Winter har ju blivit riksbekant i och med Åke Edwardsons sju böcker om honom och genom TV-dramatiseringen som gick häromåret. I februari får vi ser med av Erik Winter, i sex nya avsnitt som bygger de tre sista böckerna. Och som om inte det skulle räcka kommer Åke Edvardson i dag ut med en samling kriminalberättelser ”Winterland” där Erik Winter också förekommer en hel del. De här novellerna är små idéer som inte lämpat sig att bli en vanlig Winter-tegelsten, utan som författaren själv jämför med en ”buljongtärning för läsarens fantasi”, och där flera tidigare publicerats i antologier och tidskrifter.

Buljongtärning, jag vet inte det, Åke Edwardson verkar kunna få Erik Winter att knoppa av sig både här och där. Först sju stora tjocka deckare - publikframgångar både här hemma och utomlands. Sen TV, med Johan Gry som stilig Winter med stiff upper-lip. Och nu, ett uppkok och lite nykryddning av, om man får vara lite ofin, gammal skåpmat i kriminalnovellsamlingen ”Winterland”. När kommer ”Absolut Winter”-CD:n där jazzmusiken Erik brukar lyssna på finns samlad? Nä, nu var jag dum.


Men i ”Winterland” blir svagheterna med Edvardsson Winter-projekt tydliga. Här finns inte den tjocka deckarens bladvändar-spänning som kan ursäkta rätt mycket, utan i novellen måste allt funka på kort sträcka. Bäst är det som vanligt när Edwardson beskriver vädret, Göteborg och Erik Winters sinnestillstånd. Mindre bra är personteckningen i stort - det är som om man bara sätter epitetet ”kriminal” framför så får det bli hur endimensionellt som helst. Intrigerna och skildringen av polisarbetet kan man väl smälta, men värst är ändå det liksom förmenta djupsinne som vilar över texterna. Som om författaren ville säja något stort och vist om tillvarons intighet, människosjälen djup och dödens metafysik.


”Bara en död kvinna. Ett egendomligt uttryck i ansiktet, nästan ett leende. Kriminalkommissarie Erik Winter hade kommit att tänka på Mona Lisas leende när han stod lutad över kvinnan. Också det hade känts egendomligt”.


This is a djup kille! Nu kanske ni tycker att jag taskig, men betänk att Åke Edwardson en gång i tiden skrev novellsamlingen ”Genomresa” - en underbar bensindoftande Sverige-bild, innan blev rik, förlåt, berömd för Erik Winter.


Maria Edström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".