Elephant av Gus van Sant

Den amerikanske filmskaparen Gus van Sant slog igenom 1989 med Drugstore comboy och två senare befäste han sin status med My own private Idaho - men sen dess har hans karriär åkt berg-och-dal-bana med både kommersiella framgångar och konstnärliga misslyckanden. Därför var det kanske lite överaskande att det var just Gus Van Sant som förra våren erövrade Guldpalmen vid Cannesfestivalen. Filmen som belönades heter Elephant och den har svensk premiär idag (fredag 23/1). Måns Hirschfeldt har sett den.

Den förra film av Gus Van Sant som visades i Sverige var Finding Forrester - en bred, uppbygglig film om vänskap över ras-och åldersgränser, om betydelsen av kunskap och utbildning. En rar men jolmig film. Och att Elephant skulle ha samma upphovsman är svårt att se. För här vänder van Sant det välvilliga och kommersiella berättandet ryggen - och det måste han nog göra när ämnet är en massaker som har stora likheter med den som inträffade i Columbine, Colorado, 1999. Att två av filmens high schoolelever kommer börja skjuta ihjäl sin skolkamrater står klart på ett ganska tidigt stadium.


Kamrater som heter John, Eli, Carrie, Nicole, Brittany o.s.v spelade av unga amatörer med samma namn. Dialogen till stor del improviserad, när det inte bara är tyst som det är dom långa stunder då kameran följer nåns vandring skolkorridorerna. Nåns alldeles vanliga vandring en tillsynes vanlig dag. Van Sant berättar mästerligt motvilligt, han undviker att dramatisera och fylla ut - och om man ens kan tala om karaktärer så är det små, knapphändiga bitar vi får att pussla med. Nån är mobbad, nåns annans pappa alkoholist. Inget kan ledas i bevis, filmen kommer inte med några påståenden om varför... Varför Alex och Eric vill ta dom andra med sig i döden.


Att problemet är så mycket större än den enskilde, vittnar filmen titel om, Elephant syftar på ett amerikansk uttryck om Elefanten i rummet som är så stor, tar så mycket plats, att man undviker se den, inte kan tala om den. Elefanten är sorgen som täpper till, som gör det svårt prata, och Van Sant använder så få ord som möjlig. Det som sägs är det vardagliga. Det är istället kamerans påträngande närvaro som understryker något annat, nåt hotfullt - när den söker sig fram rovdjurslikt, eller som i dataspel. Och till det Månskenssonaten, vemodig och olycksbådande.


Elephant tycks uttrycka en önskan att tiden ska stanna upp, samma scen återkommer flera gånger, kronologin går i cirklar, som om tragedin skulle gå att skjuta upp. Inga kan hindra det som kommer att hända, ingen vet, ingen har förstått och men vi ser att det osannolika, det otänkbara ändå ligger så nära, att det är så likt livet som det är mest.


Måns Hirschfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".