Lars Jakobson.Foto: Sandra Qvist.
litteratur

Lars Jakobsons inbjudande nöjesfält

Författaren Lars Jakobson har mutat in en sällsynt genre i svensk litteratur, nämligen ett slags intellektuellt och estetiskt driven science fiction. Genombrottet kom med romanen Kanalbyggarnas barn 1997 och för den senaste boken Vid den stora floden som kom 2006 fick han Selma Lagerlöf Litteraturpris. I dag kommer Jakobsons nya roman Vännerna ut, 500 sidor om vår tid som den hade kunnat vara.

"Jag minns en barndoms evighetsfärd genom semester-Sverige i mina föräldrars trånga och stekheta bil, med Citadellet som mål."

Så låter det i bokens öppning, i ett Sverige där finansmannen Janis Rokka skapat denna märkliga kupolbyggnad i form av folkhemsfaderns Per Albin Hansson huvud, med Citadellet, Arkivet, restauranger och möbelvaruhuset Folkhemmet, allt placerat i Kymlinge (denna i verkligheten projekterade men aldrig realiserade plats i Södra Järva),

Och är man det minsta intresserad av hur det hade kunnat vara i det som är, så är "Vännerna" en roman som tar en med på en färd i det välkända och det obekanta i den där lätt hallucinatoriska blandningen som bara Lars Jakobson kan skapa.

Det är hans "jag-berättare" som för ordet, som plötsligt fördjupar sig i hur Rokka byggde upp sitt imperium, som samlar citat i en post-modern mosaik - under rubriken "Röster under huden", som konsulterar forskaren Karin Formyle, som berättar om David som gör hologram - dessa "vänner" som fyller ut och fyller upp och han frågar sig vem som egentligen är den hemlighetsfulla konstrukten. Han blandar och ger, verkligt och påhittat, bläddrar i sin arbetsbok.

AI - artificiell intelligens, om att frysa ner sig för framtiden, om ansikten som förändras på övervakningskamerornas bilder och om alla dess nya innevånare i vårt samhälle, de papperslösa, de icke önskvärda, allt detta stöts och blöts - vad är en människa, ett hologram, en maskin, en immigrant?

Att läsa Vännerna är som att vistas på ett nöjesfält fyllt av intellektuella attraktioner, hisnande tankefigurer och skrämmande spöktunnlar. Och aldrig har väl Jakobson så bjudit in läsaren att följa med honom i hans tanke- och formuleringsiver i denna närmast thrillerartade historia - det är nästan så han riskerar att bli folkkär. För i hans "som om-", parallella universum-berättelse dunkar pulsen från hans eget liv och uppväxt så ja, om man nu får säja så om en bok som har "Maskinerna är våra vänner" som motto, så livgivande.

Maria Edström, SR Kulturnytt
maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".