Worms Kvintett på Dansens hus

Örjan Andersson är en svensk koreograf som ofta jobbar för utländska kompanier. I år blir det mer svenskt än vanligt med helaftonsprogram på Göteborgsoperan och ett nytt stycke i höst på Stockholmsoperan. Men allra först har det varit premiär för Worms Kvintett på Dansens Hus lilla scen Blå Lådan i Stockholm. Inspirationen till Worms Kvintett kommer från det tyska medeltidseposet Niebelugenlied, som Wagners största verk, Niebelungenringen är en dramatisering av. Musiken i den här förställningen är också ur Wagners Rhenguldet, som ingår i Nibleungenringen. Cecilia Blomberg har sett Örjan Andersson Dance Company i nya Worms Kvintett.

Worms är staden där det här medeltida dramat utspelas, ett av de största bevarade epos som finns i västvärlden, och som innehåller allt som där ska vara. Kärlek, svek, ond bråd död och det hela slutar i ett gigantiskt blodbad. 


Men för att få ut något av berättelsen om Sigfrid och Krimhild, och Brunhilde, Etzel och Gunther genom Örjan Anderssons föreställning – bör man ha goda förkunskaper. För det är ingen tydligt berättande tolkning som presenteras.


Visst kan man skönja konflikterna. Och visst slutar allt i en enda kollaps, alltså massdöd. Det finns tidsmarkörer i form av stora krusiga kragar som alla bär och föreställningen är uppbyggd av en rad kortare scener – strukurerat som  Nibelungens 39 sånger. Men det är nog viktigare referenser för Örjan Andersson än för mig.


För det som framförallt är tydligt är hur dansarna hela tiden behåller en tydlig distans till själva dramat. Bakom det enkla trägolv som markerar spelplatsen står fem stolar uppradade. Alltså lika många stolar som dansare. Och de som för tillfället inte har en uppgift på scenen, slår sig ner där och betraktar det som utspelas framför dem. Med intresserad men kritisk blick. Som om de själva inte är en del av det längre.


Hela föreställingen genomsyras av ett prövande och testande . Ett prövande av hur man kan tolka texten. Vilka associationer som väcks. Eller ett prövande av kvinnliga identiteter - som i Ina Sletsjöes och Katarna Eriksson duellerande Duett där de ömsom trippar förförande och hotfullt, ömsom tappar hela det pansare av koder de gömmer sig bakom.


Det är dans som prövande närmar sig det teatrala. Och som söker sig mot texten men bara som något som finns där i bakgrunden. Och det är nog så man ska se det. Texten som ett bollplank – ett avstamp för fritt associerande kring klassiska frågor om död, svek och kärlek.


Cecilia Blomberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".