film

För mycket smidighet dödar smärtan

För fyra år sen gjorde regissören Rachid Bouchareb filmen Infödd soldat om algerierna som rekryterades till den franska armén under andra världskriget. Nu är han tillbaka med filmen London River som utspelar sig under terrorattacken mot Londons tunnelbana 2005.

Redan efter en kvart vet man inte bara vad det här är och vad det kommer att bli för en film, vad värre är vet jag också vilken film Rachid Bouchareb har velat göra men inte lyckats med.
   Den filmen är sympatisk, den visar att människor från olika kulturer och länder och religioner kan övervinna sina misstankar gentemot varandra och förstå och ha medkänsla med varandra.

Brenda Blethyn som Elisabeth, mamma till den försvunna Jane, och Sotigui Kouyaté som Ousmane, pappan till den försvunna Ali göra båda övertygande gestaltningar av ovissheten och traumat som det måste ha inneburit att inte veta vad som hänt deras barn efter terroristattacken i London i juli 2005.
   Men när det är sagt så är också allt sagt om denna film. Resten är tablåer, uppställningar, utgjutelser. Och faktum att skådespelarna är så bra, gör faktiskt att själva filmen, dess mythos och iscensättning av denna aldrig så sympatiska tanke, framstår som en ännu ihåligare fiktion. Den cinematografiska smidigheten dödar den smärta som den tar sig an.

Göran Sommardal
goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".