Liljevachs Vårsalong - 2004!

I helgen öppnade den traditionella Vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm, för 59e gången sedan starten 1921. Länge var ju Vårsalongen någonting som det fnystes rätt rejält åt i konstbranschen, den sågs som en terapiverksamhet för hobbymålare mer än som ett konstevenemang, men de senaste åren har Salongen ändrat karaktär, och framträder nu med helt andra pretentioner.


 

Jo då,  Liljevalchs fortsätter det reformarbete man inledde för fem år sedan. Borta är amatörerna och halvamatörerna, borta är blomkrukorna i fönstren framför de vita spetsgardinerna, borta är skärgårdsakvarellerna och naivisterna med sina barndomsminnen från nedlagda glesbygder.


 I stället är Vårsalongen numera en tillställning för folk som kan sin samtidskonst, som kan greppen och vinklarna och vet hur en slipsten skall dras, även om de riktigt etablerade saknas. Här arbetas det med foto och video och installationer, inte en litografi så långt ögat når, här handlar det om kön och makt och samhälle och politik, och man blir nästan förvirrad när man plötsligt stöter på en sal där det faktiskt hänger några alldeles oproblematiserade landskap.


  Det är naturligtvis mycket mer professionellt, och mycket högre kvalitet än på den gamla blommiga tiden, och samtidigt blir det ju mer likt alla andra konstutställningar, samma sorts grepp på samma sorts frågor i samma tekniker som på alla utställningar med samtidskonst, och samma fokusering på den allra yngsta konsten. Det blir litet elevutställning på en konsthögskola, i stället för ett vidöppet forum.


  För säga vad man vill om den gamla Vårsalongen, och det sa man också, ofta och högljutt, men den var ändå den enda möjlighet som fanns för den icke samtida konsten, den otidsenliga och litet fumligt traditionalistiska konsten, den som faktiskt är 95 % av all konst som produceras i Sverige.


  Men man kan ju inte både äta kakan och ha den kvar. Det är klart att den nya Vårsalongen är en bättre konstutställning än den gamla, och att det är en chans för unga och oprövade konstnärer att få visa sig för en större publik, och samtidigt betyder det att konstlivet som helhet blir litet smalare och litet mer likriktat.


  Det är inte lätt att handskas med traditioner.


Mats Arvidsson


mats.arvidsson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".