The Human Stain

Filmen The Human Stain baseras på en roman av Philip Roth, Skamfläcken, som är tredje delen i en triologi om oron och förvirringen i efterkrigstidens USA. Den är regisserad av Robert Benton, som tidigare vunnit Oscarsstatyetter för Kramer mot Kramer och En plats i mitt hjärta. Mattias Berg har sett The Human Stain och nu har han någonting att berätta.

Jo, det var så att jag tittade på förhandsvisningen av The Human Stain häromdagen.

Den bygger på den nervpirrande romanen Skamfläcken av Philip Roth och kretsar kring en litteraturprofessor som faller hårt från parnassen: först anklagas han för att vara rasist, sedan säger han upp sig och blir tillsammans med en minst sagt olycklig städerska.

Filmatiseringen var rörig och obalanserad, och så småningom började jag att tappa intresset.

Men det var inte det jag skulle berätta.

Nej, för plötsligt fick jag syn på någon som liksom bröt sig igenom hela den här rörigheten och var på väg rakt mot mig.

Det var Nicole Kidman.

Efter Eyes Wide Shut, Moulin Rouge, Timmarna och Dogville håller hon på att bli en legendarisk skådespelare.

I The Human Stain spelar hon Faunia Farley, städerskan och mjölkerskan som blev våldtagen redan som barn och sedan hela tiden försöker att återuppliva det minnet, för att slutgiltigt bevisa för sig själv att livet inte är värt att leva.

Det är inuti Nicole Kidmans märkvärdiga gester, hennes oändligt varierade sätt att visa sin sotiga svartsyn, som filmen egentligen utspelar sig.

Jag sitter rakt upp i stolen och följer hennes minspel som om det vore en rysare skriven över ansiktet.

Det, kan jag säga, är värt hela biljetten - och halva kungariket.

Mattias Berg

mattias.berg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".