Stitching

Den brittiske dramatikern Anthony Nielson spelas flitigt på svenska teatrar just nu. Hans pjäs ”the Lying kind” hade premiär på Östgötateatern förra helgen och senare i vår kommer den också till Teater Västernorrland med den svenska titeln ”Hårda bud”. Dessutom spelas ”Stitching” på Studion på Göteborgs stadsteater i regi av Anna Takanen, som senast satte upp ”Medeas barn” på Unga Klara i Stockholm. Anthony Nielson brukar tillsammans med till exempel Sarah Kane och Mark Ravenhill räknas till den nya ”unga, arga” dramatikergenerationen i Storbritannien. ”In yer face” - ungefär, ”rätt i plytet” är dom brittiska teaterkritikernas beteckning på deras råa, provocerande dramatik. Maria Edström har sett ”Stitching”.

Abby och Stuart kommer in i gråa regnrockar och står och käftar med varandra framför scenen – Abby är med barn och hur ska dom göra? Och pang, vi är fast direkt, det här rätt jobbiga paret, skräniga som fiskmåsar på en soptipp, vill vi definitivt se mer av.


För om Robin Stegmar (om jag säjer ICA-reklamen, vet ni vem han är) är mycket bra med sitt ängsliga velande och sin irriterade uppsyn, så är Hanna Bogren, om möjligt, ännu bättre. Hennes lite kantiga bitskhet, hennes pendlingar mellan illusionslös sarkasm och sårad längtan är på kornet – äntligen en modern ung kvinna på scenen. Och i scenerna mellan de båda, i deras ältande och tjafsande, så har Anna Takanen tillsammans med sina skådespelare verkligen fångat en ton av komplicerat nutidsliv.


Men Anthony Nielson har, tyvärr, inte nöjt sig med att berätta den här historien, utan hans pjäs rullar liksom ut sig båda ändar, i det att han hela tiden interfolierar scener där Abby och Stuart leker ett slags prostitutionslek, där Abby ”spelar” hora och Stuart kund. Efter ett tag förstår vi att denna märkliga lek är ett sorgearbete efter barnet, mer vill jag inte säja, eftersom det är en rätt intrikat pjäskonstruktion som Nielson svarvat ihop.


Bogren och Stegmar fixar även de här lekarna, dom klarar den sköra gränsen mellan komik och sorg bland dinglade blåa diloes och stålvajerbondage. Men det som först blir en intressant tolkning av sexuell perversion som ett uttryck för frusen sorg, blir till slut lika upprepande, monotont och ja, faktiskt tråkigt som all iscensatt perversion. Kanske är det meningen, att visa att denna lek med fasan aldrig befriar, men jag undrar om inte Anthony Nielson också övervärderar det chockande och provocerande i själva förevisandet.


”In-yer–face” - det låter coolt, men vad är det egentligen vi får rätt upp plytet? Det lyckas inte heller den här så fräckt välgjorda uppsättning ge besked om.


Maria Edström


maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista