Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet - Marie Norins poesi

Publicerat måndag 2 februari 2004 kl 09.11

Marie Norins tredje diktsamling har kommit, och man kan lungt konstatera att titlarna på hennes böcker bara har blivit längre. Hon debuterade med boken ”A” 1996. Fyra år senare kom samlingen ”Världsrekord utanför Madrid”, och idag är det dags för bok nummer tre - med en fyllig titel, ”Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet”. Och den har Marie Lundström läst.

Ja, som ni hör placerar boktiteln oss mellan olika saker, och ordet mellan tror jag är viktigt, det här är en bok som rör sig mellan: Mellan sanning och lögn, mellan sorg och skam, mellan tal och tystnad. Någon, en nära människa, dör, begår självmord, så läser jag det hela, och sorgen är en högst opålitlig typ. Just när man lärt sig älska sorgen och inte kan leva utan den, dör den också. Här finns en varm kärleksdikt till just sorgen, sorgen som en automat, en fungerande maskin. Att bo i, för den med skammen över att fortfarande leva.  

Jag får känslan av att den som talar i boken, tvingar sig själv att tala. Tvingar sig själv att tro på att det här, det ska gå, det ska gå att strukturera det som fallit isär i livet till något som sitter ihop – åtminstone ska det bli en bok med struktur. ”Allt jag tar i delar sig”, skriver Marie Norin. ”Föreställningen om ett helt ./  Viska de orden. / Uppbåda all kraft”.  Det är diktsamlingens allra sista ord det där, de kommer som en besvärjelse över att boken som den nu blev, verkligen sitter ihop.

Men längtan efter något helt är blandad.  ”Om jag blundar finns jag inte”, står det på ett ställe. ”Tänka tanken att en gång leva ett helt långt liv” står det på ett annat. Och på ett tredje: ”tanken att sova natt efter natt inuti sig själv med sig själv”. Nu har jag verkligen hoppat på ett hädiskt vis mellan olika dikter och klippt ihop rader, jag brukar inte riktigt göra så, men den här boken inbjuder till det. För diktsamlingen faller isär i händerna på mig. Dikterna vill inte stanna i sina olika sviter, de vill inte vila på sina fint numrerade sidor. De är flyttklara. Beredda att backa från samtliga uttalanden, splittras, strykas. För mig blir det det mest fascinerande faktiskt med boken, att flera dikter inte bara talar om att vara rädd och osäker, utan att de är dessa tillstånd och känslor. Då är den här boken riktigt bra. Men när dikterna inte är sina tillstånd, då hindrar rädslan och förlamningen dikten att bli det den hade kunnat bli. Då blir dikten låst – tömd på kraft. Marie Norins diktsamling är ett tydligt exempel på hur det som i ena sviten får dikten att dö, i den andra sviten är just det som ger dikten liv.

Marie Lundström

marie.lundstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".