Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Keve Hjelm 1922-2004

Publicerat onsdag 4 februari 2004 kl 10.19

I över 55 år stod Keve Hjelm på svenska scener. Han var född 1922, i Sörmland och inledde sin teaterkarriär 1946. I slutet av 40-talet antogs han som regielev vid Dramaten, något som han själv uttryckte det ”fick honom att förstå att skådespelaren var det viktigaste” - men som sådan var han alltså självlärd - genombrottet kom i ”Se dig om i vrede” på Göteborgs stadsteater 1956.

Sen blev rollerna och uppsättningarna otaliga, dessutom har Hjelms inflytande som debattör och pedagog också lämnat djupa avtryck. Och han blev bland mycket annat en av våra främsta Strindbergstolkare. Dödsdansen, Fröken Julie och Fadren är dramer han återkom till gång på gång under sin karriär, både som skådespelare och regissör. 1981 stod han på Stockholms stadsteaters scen i Fadren, en uppsättning som etsat sig fast i minnet på Kulturnytts teaterkritiker Maria Edström.

Där kommer han in ryttmästaren. Sätter sig ner, sträcker på benen, suckar, ser på oss. Så – kommer första repliken. Djupt inifrån en kropp som verkligen sitter på stolen på scenen.

Det är tidigt 80-tal och jag ser Keve Hjelm som fadern i Strindbergs drama i regi av Jan Håkansson på Stockholms stadsteater. Och jag minns fortfarande känslan av att – ja, här är han, ryttmästaren, Strindbergs stora såriga jättebaby i uniform. Här fick han liv, kött och blod, röst och kropp.

Keve Hjelm var, ja det finns faktiskt inget annat sätt att uttrycka det på, en stor skådespelare, kanske en av dom få, kanske den ende här i Sverige som faktiskt kan jämföras med en Marlon Brando, en Al Pacino. Han kunde på samma sätt som dom fylla varenda roll med sig själv och fylla sig själv med rollen.

Samtidigt var han sin egen, både i vad han valde att göra, och i sina mycket bestämda åsikter om teater och skådespeleri. Hollywood hade fått ett litet helvete med honom. ”Ordet varde kött” var ett slags credo för hans syn på skådespelarens arbete – ett arbete som han envist jämförde med den självständigt skapande konstnärens.

Keve Hjelm var på nåt vis på en gång en dröm och en mardröm för teatern. En dröm i sina rolltolkningar, en mardröm i sin ovilja att underkasta sig den ”regiteater” han så ofta belackade. En besvärlig jävel, men som var så djävulskt bra på att själv gestalta sina egna teorier om skådespeleri att motståndaren ofta befann sig stå utslagen i ringhörnan. En intellektuell, teoretiserande skådespelare, som spelade skjortan av vem som helst. Ordet blev alltid kött.

Man kunde bli mörkrädd för mindre.

Men Keve Hjelm var ingen skönande på parnassen, han engagerade sig i unga skådespelare både på Teaterhögskolan och annorstädes, han var folkkär och känd på ett märkligt avspänt sätt. För några år sen spelade han en klurig jägare i Daniel Alfredssons televisering av Kerstin Ekmans ”Dödsklockan”. Där hade han mer än en räv bakom örat, det behövde inte vara den stora världsdramatiken för att han skulle ge rollen skärpa. För det fanns också alltid en tydlighet i hans tolkningar – hans behov av analys, tid, sökande landade inte i det diffusa eller luddiga, utan hans rolltolkningar hade alltid en stark pregnans. Pappan i Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen”, eller i televiseringen av Lars Ahlins ”Kommer hem och snäll” – dessa utflytande och druckna gestalter fick hos Hjelm kontur och riktning. Keve Hjelm sa aldrig en replik utan att till fullo veta vad det var han sa.

På nåt vis är det först nu som jag fattar vad jag verkligen såg där på Stockholms stadsteater, eftersom jag nu mer än tjugo år senare fortfarande har den där ryttmästaren så tydligt på näthinnan, fortfarande hör hans stönande när han tar av sig stövlarna, fortfarande hör replikerna som föddes i stunden och lyfte ur Strindbergs pjäs. Det kommer inte så ofta en skådespelare av Keve Hjelms kaliber. Många kan, som det heter nuförtiden ”leverera en replik”, men det är mycket få, som kan få ordet att bli kött. 

Maria Edström             

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".