Nationens nostalgi

I helgen hade musikalen Fame stockholmspremiär, efter att samma uppsättning först gjort succé i västsverige. Då fick den en mycket uppskattande recension av Kulturnytts Per Feltzin, som nu har sett om den.

Och jag kan inte låta bli att fundera över varför hela nationen nu verkar lida av en längtan efter ungdom.

Vi ser den ju överallt - Fame Factory och andra serier i den genren drar massor av tittare. Jag ser den i den fenomenala showdansgruppen Bounce som efter utsålda hus i Stockholm snart ska fylla salonger runt hela Sverige och sen visas i TV.

Jag ser den här längtan på Oscars där Fame nu görs.

Enkla berättelser om människor som vill göra något stort av sina liv.

”Säg, säg att jag klarat mig” så börjar Fame - som en bön, som ett mantra och vi i hela den överåriga publiken går omedelbart tillbaka i ungdomsåren. Det är som om hela Sverige kollektivt regredierar till 17-åringen inom oss.

Det händer också i Bounces föreställning där det mitt i den moderna dansen plötsligt finns ett stycke som travesterar Astaire och Kelly - då glimrar det till i de äldres ögon, jag känner det i hela salongen - vällusten som påminner: där, där är jag på scenen, precis så var det när jag var ung, så verkar alla över 55 känna.

Jag minns en uppskattad arbetsledare jag hade som ombads berätta om när han mådde som bäst i livet - han talade om när han var springschas i sin ungdom. Då var han som lyckligast. Det är ju så - i backspegeln är alltid ungdomstiden lycklig.

Och jag ser på de välmående, kraftfulla, briljantbehängda bänkgrannarna där på Oscars, tillsynes människor med inflytande och pengar, och de ser på de olyckliga ungdomarna på scenen som brottas med sin nybörjarångest som artister och mina bänkgrannar ler och längtar.

Tänk att längtan efter att få en ny chans är så stark - för det är väl det som det gäller? En nostalgisk önskan att byta liv, att göra om sig, att lägga allt gammalt åt sidan och satsa till 100% i ett nytt liv. Att bli 20 år på nytt och inte ha några spärrar, bara möjligheter. Som i Fame, där de är så skickliga och kan göra allt: spela fiol, dansa och sjunga. Eller som i Bounce, där suget efter ansvarslösheten är så tydlig, det där att gå rätt in i framtiden utan att gardera sig.

Okej - det är ingen stor sak. Men är det inte lite bittert, lite sorgligt att flera generationer, massor av människor i vårt land just nu bara längtar bakåt eller bort.

Per Feltzin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista