Filmfestivalen i Berlin har startat

I torsdags kväll (5/2) inleddes filmfestivalen i Berlin, en av filmvärldens stora festivaler. Under nästan två veckor framöver visas hundratals filmer av dom mest skilda slag. I år gör man speciella satsningar på film från Sydafrika och Latinamerika, men Berlinfestivalen är fortfarande mötesplatsen för europeisk film. Mikael Timm finns på plats i Berlin.

Årets festival är den 54:e i ordningen. Berlinfestivalen är alltså ett barn av det kalla kriget, en mötespunkt mellan öst och väst, kapitalism och social kritik. Så att festivalen började med en film om Amerika inspelad i Rumänien med italienska producenter och engelsk teknik är perfekt.

Anthony Minghella som tidigare gjort ”Den engelske patienten” och ”The talented Mr Ripley” är yrkesskicklig och har använt ett svårräkneligt antal miljoner och statister till en berättelse om det amerikanska inbördeskriget. Ambitionsnivån och ämnet är det inget fel på i ”Cold Moutain”, och bara man placerar kameran rätt syns ingen större skillnad på Nord Karolina och Rumänien. Men det bli lite mycket Nicole Kidman vandrande i helbild, kämpande för freden och kärleken – eller är det fiberrikt rågbröd från amerikanska småbönder hon försöker sälja?

Näja, die Kidman kommer inte hit vilket gör Berlinarna sura. De gillar att se amerikanska stjärnor i staden, det får Berlin att växa. Men festivalens existensberättigande ligger i en annan sorts filmer. Berlinfestivalen har alltid varit en viktig europeisk kulturmanifestation.

En gång kunde man här få se korrekta östtyska filmer om andra världskriget av Konrad Wolff och andra regissörer som nu försvunnit i historiens svarta hål. Nu kan man se film av Eric Rohmer som var med på festivalen första gången 1965, Patrice Leconte, John Boorman, Theo Angelopoulos, Ermanno Olmi och Nina Kusturica.

Värdlandet självt är långsamt på väg tillbaka som filmnation, det blir mycket tysk film i sidoserierna. Öppningskvällens intressantaste film var en israelisk-tysk samproduktion ”Gå på vattnet”, om jakten på en gammal tysk nazist. Regissören Eytan Fox börjar den som en thriller, men komplicerar den eftersom världen är komplicerad: vad gjorde farfar under kriget, varför håller pappa tyst och är lillebror bög?

Nej, det är inte stor konst, men ”Gå på vattnet” är verkligen samtida. Folk bokstavligen slogs om biljetterna igår kväll. Det finns en politisk och kulturell ambivalens i detta tysk-israeliska filmprojekt, och sådana filmer har alltid platsat på Berlinfestivalen. Här har film en påtaglig politisk dimension.

Idag visas också Björn Runges ”Dämmerung”, som ”Om jag vänder mig om” kallas när den nu distribueras internationellt. Enbart uttagningen till Berlinfestivalen har satt fart på utlandsförsäljningen.

Jag vet inte riktigt vad Marlene Dietrich skulle sagt om den gata vid Postdamerplatz som fått hennes namn och där festivalen har sitt centrum – vacker är den inte och knappast sexig. Men femtontusen besökare från filmbranschen och tiotusentals berlinare trängs där så nog är Berlin fortfarande en filmstad.

Mikael Timm

mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".