Lost in translation

I dag (fredag 6/2) är det premiär för Sofia Coppolas nya film, hennes tredje som regissör. ”Lost in translation” heter den, och den har gett henne en Oscarsnominering för bästa regissör. Det är faktiskt bara tredje gången en kvinna nominerats i den klassen - och första gången för en amerikansk kvinna. Gunnar Bolin har sett ”Lost in translation”.

Bill Murray är verkligen lost,  jag har nog aldrig sett ledan avtecknas lika tydligt i en skådespelares ansikte som den gör i Murrays när han spelar den, om inte avdankade så åtminstone inte längre fullt lika populäre skådespelaren Bob Harris som just kommit till Tokyo för att casha in några snabba miljoner på lite whiskyreklam.

Sofia Coppola låter Murray nästan dialoglöst fylla filmens början med sitt minspel, sin hållning, sin gång och sin egendomliga blandning av melankoli och fascination inför Tokyos många överraskningar, och vi ser denna stad filtrerad genom Bob Harris jetlaggade hjärna där allt går i slowmotion.

Han är så ensam som bara en nyinchekad på ett hotell i en främmande stad kan vara där han sitter på sängkanten i morgonrock och såna där vita tofflor  som ingen kan behålla på fötterna när man går.

På hotellet bor också det nygifta paret Charlotte och John, han den hetaste av rockfotografer i pilotglasögon och slimmade T-shirts, hon nyutexaminerad filosifistudent i cashmere-slipover och med ett stort problem: hon kan inte sova,  jetlagen går inte över, precis som den inte gör för Bob Harris och de tu möts i baren.

Sofia Coppolas ”Lost in translation” gestaltar ett utanförskap som leder till att man till sist ifrågasätter allt. Äktenskapet, sitt liv och tillvaron i stort.

Charlotte och Bob är i Tokyo, men ändå inte, de är ensamma men har fullt av människor runt sig, allt är oerhört påträngande och oerhört konstigt. 

(ljudill)

Jo, det är schablon 1A, tjatad till rasismens rand,  hihi japanen kan inte säga ”r”, och Sofia Coppola skrämmer mig i början. Ajaj, skall det bli gammal man ung kvinna? Ajaj  ska vi skratta åt tokiga japaner? Ajajaj är det medelålderskris i äktenskapet igen? 

Ja det är en del av detta men ändå inte. Det är mest en melankoli driven till sin yttersta spets, och laddningen mellan de vilsna själarna Bob och Charlotte skildras med en ömsinthet som lagrats i min kropp långt efter filmens slut, det går långsamt, det händer inte så mycket men det är en njutning att vaggas med i händelselösheten

Gunnar Bolin

gunnar.bolin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".