1 av 2
Ur Hetero i Hägersten
2 av 2
Sofia Olsson
Recension | serier

Sofia Olsson golvar i samlad form

Sofia Olsson är en välkänd röst för Kulturnytts lyssnare, både som programledare och reporter. Som serietecknare har hon publicerats i tidningar som Galago, Arbetarens och Dagens Nyheter. I bokform debuterade hon 2007, med seriereportaget Ända hit. Och nu kommer hennes andra seriealbum, med titeln "Hetero i Hägersten". Som vi gav till Expressens Nina Lekander.

Svenska musik- och deckarunder i all ära, men mest förunderligt av allt i svenskt kulturliv det senaste decenniet är den explosiva framväxten av kvinnliga superhjältar. Brudarna som tecknar serier så skitroliga och samtidsskarpa att jag sen kylskåpsdörren blev osynlig under Liv Strömquist, Sara Granér, Nina Hemmingsson, Loka Kanarp, Åsa Grennvall, Coco Moodysson och allt vad de heter, har börjat rama in urklippen och placera dem varhelst jag kan behöva tröst, tro eller triggerpunkter.

När jag själv var i typ deras ålder befolkades Galago så gott som uteslutande av killar med Joakim Pirinen och Max Andersson i täten. Man fick vara tacksam för att fruntimmersvänliga Hammarström & Åberg gav ut 40-talisten Claire Bretécher i Sverige, att Cecilia Torudd kom igång med Ensamma mamman i slutet av 80-talet och att Lena Ackebo trots allt platsade i Galago.

Sofia Olsson har jag tidigare bara känt från enstaka rutor i Arbetaren och som rejäl röst i radio. Nu golvar hon mig i samlad form - Hetero i Hägersten från mig att tänka just på Bretécher: de där subtila men liksom smyggrova skildringarna av medelklassvardagen, den där inte så aggressiva med ändå hela tiden närvarande feminismen som livsstilsmässigt kan vara så svår att hålla sig fast i … och så det enkla, fina och om ni ursäktar uttrycket charmiga sättet att teckna - nästan barnboksgulligt.

Den teckningsstilen ger, tror jag, läsaren chans att både identifiera sig med och förälska sig i detta halvunga människopars flyttbestyr och sammanboende på ett helt annat sätt än när det gäller till exempel Granérs eller Hemmingssons absurda figurer.

På de bägge sätten läser i alla fall jag den här grafiska lilla romanen med fyrruteskorta, svartvita strippar till kapitel. Jag både känner igen mig själv och diverse mer eller mindre intellektuella pojkvänner från förr och avnjuter som en sorts stilla modersglädje över att det åtminstone i södra Stockholm numera finns en massa unga heterokillar som faktiskt vill leva jämställt.

Sen ryms förresten en tredje läsart - varje stripp för sig, sida efter sida. Har nämligen minst ett dialogbaserat skämt att fnissa åt. Det är himla strongt gjort.

Nina Lekander
kulturnytt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista