Recension | Litteratur

Sara Hallströms kvarter både hemtama och främmande

Sara Hallström debuterade 2003 med diktsamlingen Vi måste ha protein. Nu är det redan dags för bok nummer fem: TORG, KORG, EKO. Göran Sommardal har läst den.

Det finns något på samma gång hemlighetsfullt och uppenbart i Sara Hallströms poesi. Inga underförstådda blinkningar, inget poeserande. Och ändå så… ja, jag kommer inte på det.

Torg, korg, eko. Vi har vårt hemvist någonstans, ett boställe, en uppehållsort, med både torg, kokvrå, sjuksköterskeskola och bibliotek. Och park. och TORG. Ganska mycket och många torg.

"Är ni släkt Har ni hund Är ni killar eller tjejer"

I Hallströms kvarter är de både hemtamt och främmande. Både ödsligt och överfullt. Och någonstans måste man ju ändå vara. Också i Hallströms dikter:

"Att skaffa sig ett hem och något att falla från
En eldstad en säng en sjätte våning"

Och det absolut märkvärdiga med Sara Hallströms poesi är att hon hittar en tilltalsvinkel, en utsägelsepunkt som motsäger varje normalt prat. Hon frågar inte hur världen ska vara beskaffad för att vi ska vilja vara där, eller hur vi ska vara beskaffade för att få självklar hemortsrätt. Hon låter själva samhället fråga sig hur det ska vara beskaffat för att stå ut med sig självt, hur det ska kunna inrymma sig självt. Och fråga mig inte hur det går till? Eller vad det betyder? Det bara gör det. Till exempel:

"Hur många ekon får gemensamma ytor utgöra"

Och vad ska det tjäna till. Jo, kanske det här:

"Allt är träning för
att vara redo inte redo för det
eller det utan redo som renaste tillstånd"

Göran Sommardal, SR Kulturnytt
goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista