Vardagsterrorism

Den har låtit tala om sig en del, redan på förhand, Bröderna Presnjakovs pjäs ”Terrorism”. Bröderna, som egentligen heter Oleg och Vladimir, men hellre vill buntas ihop som bara ”bröderna”, kommer från Jekaterinenburg i Sibirien, men spelas nu på teatrar över hela Europa. Terrorism hade premiär samma helg som det omtalade gisslandramat ägde rum på en teater i Moskva, vilket gav en oväntad skjuts åt både bröderna och pjäsen. Nu har den satts upp på Dramatens Elverket, som en del i konstprojektet Making Differences. Översättning: Staffan Skott, regi: Stefan Larsson, Kulturnytts kritiker: Anneli Dufva:

Ja, inramning och förväntningar – två saker som påverkar en kritiker. I alla fall om man som jag, väljer att låta föreställningen, själva teatern, tala först, för att sen läsa pjäsen. Allvarlig titel, allvarligt sammanhang var grunden här.

Så – att Terrorism skulle vara så rolig, det var jag inte beredd på. Ja, det är ingen gapflabbhumor, utan den absurda, lite långsamma humorn, full av ironi och en sorts distans till sakernas tillstånd.

Det handlar om vardagsterror, helt enkelt. De där små elakheterna människor förtrycker varandra med, fysiskt eller psykiskt, den där diffusa oron när man inte litar på någon, när varje väska blir misstänkt, varje möte ett riskmoment, en öppnad dörr kan orsaka en gasexplosion – den totala bristen på trygghet, om man vill dra det riktigt långt.

Så fungerar det också, och det mer än bra, som just vardagsteater, utan stora anspråk, utan några svar, men som en mycket konkret, och i god mening knasig gestaltning av det man kan kalla inre terrorism.

Något som i händerna på goda skådespelare blir roande och obestämt och lite kliigt oroande på en gång.

Och det här är goda skådepelare, Jane Friedmann, Basia Frydman, Mikael Nyqvist, men framförallt ett riktigt gott exempel på ensemblespel – något som förstärks av pjäsens form, i tablåer, där alla skådespelare gör flera roller – varje ny tablå innebär ett nytt rum och en skiftning i tonläge. Rufus Didwiszus har skapat ett scenrum, som , om det varit gjort av en svensk, hade kunnat betecknas som en össtatsschablon – grunden grå, allt lite sjavigt och med en känsla av 70-tal över sig. Nina Sandströms kostymer likaså, illasittande kavajer, täckkappor och superoxidblonderade hövolmsfrisyrer.

Och Stefan Larsson väjer inte heller för att förstärka den spricka som förut har markerat väst och öst och som idag, från öst-perpektivet blivit då och nu…Han spelar Beatles Back in the USSR, han låter undermeningen sjunga om hur systemskillnad bara flyttat på den rädsla som är allas, och som alltså består, och som - kanske - till och med blivit ännu värre.

Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".