Fantastisk musik i Pelleas och Melisande

Claude Debussys enda opera, det är vad GöteborgsOperan i helgen premiärvisade. Och när en impressionistisk tonmålare vid förra sekelskiftet gör opera - vad väljer han då för ämne? Jo, förstås en mycket poetisk berättelse om ett kärlekens triangeldrama där lika mycket -eller lika lite - händer inuti människorna som på scenen. Per Feltzin var på premiären av ”Pelléas och Mélisande”, i regi av John Dew.

Det är så stilla, provocerande stillsamt - och ändå en märkvärdig skönhet när liv förvandlas till död. En man, Golaud går vilse i skogen och träffar där en kvinna utan historia. Han vinner hennes tillit, de blir ett par och de kommer hem till mannens allvarliga, sorgtyngda familj. Där finns en halvbror och den här brodern och den mystiska kvinnan blir ett hemligt par.

Det är sensualitet och inte sexualitet i det här triangeldramat. På GöteborgsOperan har den amerikanske regissören John Dew och den schweiziske scenografen Roland Aeschlimann gjort en mörk föreställning där de nämner Ibsen och Munch som inspiratörer. Det syns. Tre stolar och ett bord, några kuddar och en blomsterkvast. Det är allt. En svart skålformad rektangel är basen, ljus i klara färger lyser upp då och då. Resten är fantastisk musik.

Dirigenten Emmanuel Joel har allt i sin hand trots viss nervositet i orkestern. Min idealbild av Debussys opera är en mera spetsigt intensiv. Joel tar det väldigt lugnt.

De tre huvudrollerna är mycket välbesatta. Mannen, Golaud, sjungs av den hemvändande barytonen Urban Malmberg. Hans rutin gör att han kan förmedla rollens alla element, också i små fraser. Det hemliga kärleksparet Pelleas och Melisande görs av Mattias Ermedahl och Camilla Tilling och allt de gör, i gester och i toner, känns äkta. Den fysiska beröringen är liten men vi i publiken blir berörda. Men vad handlar det egentligen om?

En man går alltså vilse och möter en kvinna han aldrig sett. Är det en man som möter sin egen kvinnlighet? Är Mélisandes långa hår som trasslar in sig i törnen kring Pélleas - är det håret en bild av feminin kraft? Halvbrodern är den kvinnliga sidan. Och när Golaud ser sitt halva, feminina jag, växa sig för stark kväver han den, dödar han den. Och han dödar också mer än så. Kontakten med moderligheten, fertiliteten, fortlevnaden.

Det är en gammal urberättelse. Redan Dante skrev om triangeldramat och då hette de Paolo och Francesca plus Gianciotto.

De gamla händelserna, mönstrena, arketyperna bär vi med oss utan att alltid lägga märka till dem. Den gamle mannen i bänkraden bakom mig masserade och gned sin tumme i en hel timme efter paus. Vad kände han inför det som skedde på scenen? Debussy lockar fram tankar för den som lyssnar.

Per Feltzin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".