Recension | litteratur

Brøgger skriver metahistoria utan energi

Suzanne Brøgger tillhör det obligatoriska basutbudet av feministiskt inspirerad litteratur. Titlar som Crème Fraiche, Fräls oss ifrån kärleken och Ja har fungerat som brinnande debattinlägg om kärleken och dess olika former. Själv sa hon nyligen i Kulturnytt att hon fortfarande tvekar inför att kalla sig feminist själv, men det bryr sig inte hennes månghövdade beundrarskara om. Nu kommer hon med en ny bok Slöjan, ett erotiskt epos om skrift och drift. Översatt till svenska av Urban Andersson.

Det är besvärligt med litterära hjältar. Särskilt när de envisas med att klättra ner från piedestalen hela tiden. Det har gått många tåg till Suzanne Brøggers hus i Løwe eller till den lilla lägenheten i stan, med förhoppningsfulla feminister som äntligen ska få möta det danska oraklet. Och ungefär lika många tåg därifrån med stukade fans som får leta efter nya förebilder.

En av dem som gjort resan är författaren Maria Sveland. Hon berättar i sin bok Bitterfittan om mötet med den hon utnämnt till sin universella drömmamma. Men Brøgger köper inte Svelands idéer om äktenskapet som patriarkatets djävulska påfund, utan säger bara med en suck att den fria kärleken är lika problemfylld som den i en fast relation.

Men även läsningen av varje ny Brøggerbok kan störas av överspänd förväntan. Den nya boken Slöjan är ett slags omdiktning av genombrottsverket Crème Fraiche från 1978, biografin förvandlad till långdikt.
   En Tusen och en natt-historia där den unga flickan Aziyadé överlever dagen genom att berätta om sina erfarenheter för sin Mästare. Rekvisitan är påkostad - siden och smycken, slöjor och förhängen - och det dricks te i koppar av tunnaste porslin. Men glittret och energin från tidigare verk uteblir.

Jag blir tvungen att plocka fram mitt gamla gulnade pocketexemplar av Crème Fraiche för att dubbelkolla att det inte är mitt eget åldrade och trötta sinne som lagt sig som en hinna över Slöjan. För varför blir jag bara irriterad över omkvädet som avslutar kapitlen: "Jag säger det som solen, gult. Är solen såret i himlens lunga? Låt mig inte ligga lik, jag vill sjunga när jag ska dö." ´

Nej, den här metahistorien om att få behålla livet genom att förvandla det till skrift fungerar inte på mig. Även om det i grunden är ett liknande uppdrag som utförs i Crème Fraiche. För även där handlar det om att mytologisera och förhöja den egna livsresan. Men trots all den erfarenhet som den äldre författaren skaffat sig, framstår den yngre Suzanne Brøgger som så mycket mer klarsynt och livsklok och framför allt självironisk mitt i det maniska samlandet av upplevelser.

Nina Asarnoj, SR Kulturnytt
nina.asarnoj@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista