Recension | litteratur

Indisk författare förvandlar hopplöshet till hopp

Den indiske ekonomijournalisten Arvind Adiga slog igenom stort med romanen Den vita tigern 2008. En berättelse om den lågkastige Balram Halwai som med lika delar streetsmartness och hänsynslöshet går från fattig men hederlig till rik och moraliskt fördärvad. Parallellt med Den vita tigern arbetade Adiga med ett annat manus som idag kommer i svensk översättning, Mellan attentaten.

Berättelser men inget språk, tänker jag ibland när jag läser en halvdan deckare eller annan bestseller. Så tänkte jag också när jag läste och till slut tröttnade på Adigas förra bok, och så tänkte jag långt in i denna novellsamling eller kollektivroman om människoöden i en fiktiv men föregivet representativ indisk småstad.

Den första berättelsen om den stolte men asociale muslimske kulin Ziauddin, vars hopp om mänsklig gemenskap tänds och släcks inom loppet av några sidor, borde vara gripande, och är liksom fin i sin oavslutadhet, men den är författad på ett så intetsägande normalspråk att jag inte kan engagera mig. Ingenstans ett replikskifte som inte går på räls, ingenstans en händelse som inte för handlingen framåt, idel effektivitet och tillrättalagdhet. Och inte har översättaren Eva Mazetti-Nissen gjort saken bättre med alla anglicismer och oklara syftningar som skämmer den svenska texten.

Men ju fler berättelser jag tuggar i mig - och det går verkligen lätt - desto tydligare blir det att berättelserna tillsammans skapar en bild av Indien och dess invånare som inte är helt vanlig. De fjorton berättelserna har samtliga en huvudperson – ofta från de lägsta kasterna och klasserna – kulis, cykelbud, springpojkar – som vi möter under en kort period präglad av existentiell kris, vilken i samtliga fall har sociala orsaker – fattigdom, korruption, kastproblematik.

Jag tror det är det som känns annorlunda med den här boken, att det är den sociala utsatthetens själsliga dimensioner som ligger i förgrunden. Något som sällan är fallet med den litteratur från tredje världen. Mest rörande är kanske den fattige men lärde braminen som i kommunismens namn vigt sitt liv åt att urota sina kastprivilegier, men som på ålderns höst på grund olycklig kärlek ser sig nödgad att åberopa dessa privilegier igen, av ren hämndlystnad. Det hjälper förstås föga.

Liksom i övriga berättelser får krisen ingen förlösning. Ingen i den här boken kommer ut på andra sidan med nytt hopp. Fjorton sådana hopplösa berättelser frammanar förstås en hopplös bild av Indien, men paradoxalt nog också hoppfull, eftersom i alla fall jag känner att nummer femton, eller möjligen sexton, kommer att vara droppen som får bägaren att rinna över.

Lars Hermansson, SR Kulturnytt
lars.hermansson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista