teater

Snygga men svala kungliga pjäser

Så här på Kungens födelsedag så kan vi inte låta bli att recensera två föreställningar som handlar om kungligheter: Det kalla hjärtat av danska Astrid Saalbach, och Drottning Kristina av brittiska Pam Gems.
   Drottning Kristina på Stockholms stadsteater är översatt till svenska av Sofia Fredén, regisserad av Farnaz Arbabi och Jenny Wilson har gjort musiken. Det kalla hjärtat görs av Teater Galeasen i Stockholm, regi av Martin Rosengardten, översatt av Annika Silkeberg.

 ”I want to have it all” - ”Jag vill ha alltihop” sjunger Jenny Wilson i Farnaz Arbabis Drottning Kristina och på scenen står hennes namn i enorma Rapsody in Rock-bokstäver, ”Kristina” under första akten ,”Alexandra” i andra. Vanna Rosenberg har ett gung, en fräckhet i att ta för sig som är just, manligt, rockstjärnelik.

Drottning Kristina är helt klart den av våra svenska kunglighet som älskas mest av dramatikerna, Strindberg, Lars Forsell, finska Laura Rouhonen och nu Pam Gems, i en pjäs som hon skrev 1977. Regissören Farnaz Arbabi gjorde själv en variant på Uppsala stadsteater i höstas där hon och ensemblen undersökte bilderna av drottningen, snarare än att säja något om hennes liv.
   Och svårt är det att fånga den abdikerande, maskulina, måhända - måhända inte lesbiska, bildade, religiös grubblande, jakt –och maktgalna drottningen. Här på Stockholms stadsteater blir det en märklig känsla av rockopera av det hela, snyggt och tekniskt, många roliga skådespelare men ändå liksom dramatiskt stumt. Jag är inte övertygad om att Gems pjäs egentligen hör till den vassaste pjäsen i Kristina-lådan, alla sceniska regiupptåg förmår inte riktigt dölja det.

Lite samma känsla får jag på Galeasen med Astrid Saalbachs Det kalla hjärtat – i regi av Martin Rosengardten. Hur bra är den pjäsen egentligen? Här finns också en briljant teknik, ljud, ljus, ett fantastiskt kubiskt scenrum med schackrutigt golv singerat det otroligt begåvade scenkonstkollektivet Sutoda och även här ypperligt skådespeleri i denna saga eller onda dröm, om en knarkande tjej som liksom trollas in hos hovet och ska gifta sig med prinsen, men den gamle butlern låter sig inte luras.
   Det här är en mycket mer absurd pjäs och en mycket absurd uppsättning där Sandra Huldt som flickan och Jens Ohlin som butlern i och för sig är värda biljetten. Plus Per Grytts fake-inuit och Inga Edwards gammeldrottning född 1638 och som aldrig dör.

Men - det verkar svårt med kungligheter på scen just nu, att göra det intressant och inte bara som en blinkning i tiden.

Maria Edström

Kulturnytt
maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista