Recension | litteratur

Espmarks minne biter sig själv i svansen

Som framstående poet, ryktbar romanförfattare, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms univeristet och författare till en rad böcker om våra främsta modernister, som Harry Martinson, Artur Lundkvist och Tomas Tranströmer, och som inflytelserik medlem av Svenska akademien intar Kjell Espmark en framträdande position i den litterära världen. Tidigare i år utkom ett urval av hans poesi: Det enda nödvändiga, och nu ger han ut memoarboken Minnena ljuger.

Minnena ser mig – så kallade en av de författare som Kjell Espmark ägnat mycken insiktsfull uppmärksamhet sina minnesanteckningar. Tomas Tranströmer, som är författaren i fråga, väljer där att betrakta "livstiden" som en komet, där det ljuststarka och täta huvudet representerar barndom och uppväxt, medan den allt blekare och glesare svansen hör vuxenheten och ålderdomen till. Allt eftersom livet fortskrider utsätts det för tidens obönhörliga entropi, som förminskar den existentiella specifika vikten.

På sätt och vis väljer Kjell Espmark ett motsatt synsätt för sin livsmemoar. Minnena måste, hos Espmark, för att bli sannfärdiga, utsättas för en aldrig svikande kritik. Minnena blir sanningsenligt meningsfulla och pålitligt sanna först när de jämförs med samtidens och framtidens allt tillförlitligare och tung-viktigare facit.

Som strategi för ett fiktivt berättande, där författaren själv bestämmer vad som finns dolt eller förljuget bakom minnesbilderna kan en sådan metod säkert vara både produktiv och spänningsskapande, men som uttalad mnemo-teknisk metafysik i en historia som utger sig för att till slut tillhandahålla san-ningen, eller åtminstone sanningar, blir det i längden en betydligt vanskligare historia. Nu relaterar visserligen Espmark alltsom oftast sina tidiga minnen till senare litterära verk, där det ihågkomna livet fälls ut, i dikter och romaner, men det i för sig sympatiska misstroendet kan ändå inte undgå att bita sig självt i svansen. I takt med författarens fortlöpande ambition att ställa allt till rätta tornar bakom bokens titel en allt ofrånkomligare följdsats upp sig: Minnena lju-ger, men jag talar sanning.

Å andra sidan, när Kjell Espmark, som han långa partier gör, släpper loss orden ur minnena, precis som den författande poeten Espmark gör, är det en på samma gång stark och uttrycksfull skildring av sin uppväxt och sin barndomstid som han åstadkommer. Det är de övertaliga tankarna kring minnenas funktioner, som för in på villovägar. Svaret på smärtan att vara missförstådd och att bli pådyvlad en falsk bild av sig själv borde aldrig bli en uppfordran att leda inte bara sitt författarskap utan också sitt människoskap i bevis.

Göran Sommardal

Kulturnytt
goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista