recension | litteratur

Död åt Karl Johan Nilsson har något genialt över sig

Det romantiska konstnärsgeniet som postmodernismen dekonstruerade och stoppade i skamvrån på 80-talet, verkar ha tagits till heders igen. Häromveckan blev såväl Fredrike Mayröcker som Sofi Oksanen kallade genier i Svenska Dagbladet. Och efter tre kritikerrosade, men fullt "normalgoda" romaner, kommer idag författaren Karl Johan Nilsson ut som geni, i och med sitt fjärde opus, Död åt Karl Johan Nilsson.

Ja, det här en av de mest hejdlösa romaner jag läst på länge, måttlös i sin tjatighet, monumental i sin svartsyn, imponerande i sin totalvägran att vara till lags, att inte erbjuda minsta gnutta igenkänning eller berättartekniskt hyfs. Här bryts mot varenda regel man får lära sig på skrivarutbildningarna. Det enda normala med boken är att den rolig på ett sätt jag känner igen från tja, andra genier, Beckett och Tomas Bernard, för svärtan och manin, och den som har läst sin Stefan Foconi känner igen sig i språkrabulismen, uppräkningarna, listorna, anti-berättandet.

Idel män i bakvattnet alltså. Jag vet inte varför, men det tycks vara en manlig gren det där att som solitärt geni förbanna skapelsen, att inte kunna se nåt försonande i tillvaron så länge den inte är perfekt. En annan själsfrände till de olika Karl Johan Nilsson som talar och omtalas i den här boken är huvudpersonen i Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål, som, i en minnesvärd formulering av Horace Engdahl, sägs "stapla sin litenhet upp till himlen." Eller som Karls Johan Nilsson nummer 12 säger på en av bokens sista sidor: "Narcissistiskt missnöje är en obotlig sjukdom."

Död åt Karl Johan Nilsson är alltså inte en berättelse, utan snarare tolv olika försök att skriva sig fram till något slags biografisk förståelse av författaren till boken Död åt Karl Johan Nilsson, alltså Karl Johan Nilsson själv. Men försöken havererar eftersom ingen hänsyn tas till såna biografiska grundbultar som orsak och verkan, kronologi, och framför allt det där som brukar kallas "att hålla sig till ämnet". Digressionen är en av den här bokens stilistiska ticks, liksom överdriften. Ingenting hålls inom normala ramar, allt sväller över, så till den grad att man som läsare ofta tröttnar, men när man skärper sig och läser noga igen, märker man att hatet och tjatet nästan alltid är utsökt formulerat:

"Det finns enligt mina beräkningar omkring tolvhundra olika sätt att bli galen på, sade jag till Beglert, och jag har listat cirka elvahundra av dessa, elvahundra, det närmaste en komplett förteckning man kan komma, eftersom sju av de återstående hundra sätten är hemligstämplade, tretton ingår i ännu icke avslutade forskningsprojekt eller statliga utredningar, ett femtiotal är starkt ifrågasatta och omdiskuterade, ytterligare tjugofem är fortfarande alltför vaga, och två av dem är mycket svåra att över huvud taget förstå innan man drabbas av dem."

Det är verkligen glädjande att det stora mainstreamförlaget, vågar satsa på en så omöjlig bok som Död åt Karl Johan Nilsson, en bok som erbjuder så lite tröst och igenkänning, som är så svårläst och bänglig, men som ändå, eller kanske just därför, har något genialt över sig.

"Det som händer när man skriver är ändå bara att man till sist kräks. Då vet man att man är färdig. Torka munnen. Kontakta förlaget."

Lars Hermansson

#bild=1046987#Kulturnytt
lars.hermansson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista