Med kameran som tröst del 2

1980 gav Carl Johan de Geer ut boken ”Med kameran som tröst del 1” - en fotobok om vänner, släkt, kärlek och uppror. Nu, 24 år senare, har det blivit dags för del 2, men det är ingen bok utan en långfilm - en personlig berättelse om fotografen, filmskaparen och konstnären de Geers liv som det tedde sig och ter sig. Och som dessutom fick Nordiska filmpriset och Filmdraken vid Göteborgs filmfestival för ett par veckor sen. Kulturnytts Måns Hirschfeldt har sett ”Med kameran som tröst del 2”.

Ja, och jag kan väl erkänna från början att jag är mer än svag för Carl Johan de Geers metod och iscensättningen av denna biografiska cirkus. Än är det föredragshållaren de Geer som talar om Pavlovs betingade hundar, och sen en Carl Johan som talar om sig själv, och så konstnären som berättar i tuschteckningar som uppstår framför kameran. Med konstspråk skulle det här kallas för blandteknik - och den som sett de Geers kortfilm ”Mormor, Hitler och jag” känner igen stilen.

Ja, han har gjort det förut, men han är å andra sidan rätt ensam om att göra film på det här sättet i Sverige. Film som är både olja, skulptur och post-it lapp och skolteater och stillbild samtidigt och på varandra i lager på lager. Och där iscensatt och dokumentärt inte varvas, utan är samma sak. Det självbiografiska berättandet blandas upp med en utklädd historia där vi följer de Geer som förvandlad till en varulv ger sig av för bestiga vulkanen Vesuvius för att vid dess krater finna en gul blomma. Han har nämligen fått i ett brev från sin barndoms kokerska.

(LJUD FRÅN FILMEN)

Här finner baronen ytterligare instruktioner om den lilla blomman, vars medicinska egenskaper ska vara familjen de Geers räddning. Eller är blomman kanske snarare orsak till flera generationers andliga och adliga förgiftning?

Regissörens förhållande till det egna ursprunget förändras under filmens gång och fram träder just denna dubbelhet - att det där adliga som han försökt skaka av sig och göra upp med och inte kännas vid också är en hemhörighet i en familj som är ens familj vare sig man vill eller inte. Och att det det nog bultar en hel del kärlek för det där under manchesterkavajen.

Familjen och det egna är förstås en fantastisk källa att gräva i för en så ohämmat självupptagen konstnär som Carl Johan de Geer. Och i sina enskilda delar så är det här en stundtals underbar övning i fri form. Men som helhet saknar ”Med kamerna som tröst” något av precisionen och svetslågan från de Geers kortare filmer, som den om mormor eller den ännu kortare om konstnärskollegan Lena Svedberg.

Vesuviusbestigningen som inledningvis är ljuvligt prillig blir efterhand mest tramsig, och rörigheten känns ibland mer okoncentrerad än medveten. Nu är det är inte lätt att som Carl Johan de Geer tala om sig själv och sitt så här. En skildringen av en dubbelnatur blir lätt oskarp i konturen och det gör väl ingenting, men det är just det där tveeggad förhållandet till sin egen historia som Carl Johan de Geer inte gör så mycket av. Chocken som får dom betingade reflexerna att till sist släppa blir mest en buskisknorr och hur sevärd ”Med kameran som tröst” än är, så känns den mer uppfriskande egensinnig än den känns riktigt viktig.

Måns Hirschfeldt

mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".