Författaren Per Johansson debuterade med romanen Göteborg i päls. Nu följer han upp den med Cancersurfare. Fotograf: Mia Carlsson
recension | litteratur

Cancersurfare lätt att lämna bakom sig

Per Johansson debuterade 2006 med romanen Göteborg i päls, en berättelse som i fragmentarisk form tog med oss in bakom scenen på en restaurang i Göteborg, in bland diskarna, en arbetsmiljö bland sopor och råttor. Den nominerades till Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”En suggestiv diskbänksrapport i romanens form som växer till en oförglömligt krass och sårig arbetslivsskildring av idag.” Nu är Per Johanssons andra bok här. Cancersurfare, lyder titeln. En kort roman om så olika företeelser som en flickväns tyska förflutna, historiska, deprimerade nazister och högst samtida cancersjuka gamlingar.

Det är några som mot sin vilja håller på och skriver vår arbetarlitteratur. Det är skriva de vill, men så ska pizzan, dyrjackan och hyran betalas. Det visar sig ta en hel massa timmar inom vården att få ihop till. Och så var det plötsligt på jobbet livet hade ägt rum och det var det man hade något att skriva om.
   Allt detta präglar Per Johanssons bok. Ett jag, en ung man inom hemtjänsten, fiktiv med stort f, litterärt sofistikerad, torkar gamlingars rumpor och försöker hitta ett sätt att inte drunkna i vardagen, inte gå under i sin egen rädsla. För cancer, för krig, för att inte bli mer än den som snodde runt på hemtjänsten och någon gång skrev något, ingen minns vad.

Den som läste hans debut Göteborg i päls kommer att känna igen formen. Den är fragmentarisk, hoppar mellan olika parallella handlingar. Korta partier med inlånade citat från filosofin och litteraturen. Detaljerna ofta på pricken. De feta lukterna på jobbet, gubbavföringens cancersvarta klet, den dementa kvinnans försök att slippa underlivscancer genom att stoppa en kokt potatis i kissemurran.

Men det är något konstigt här. Boken handlar en hel del om cancer, vi surfar med författaren genom vetenskapliga fakta och patienters sjukdomstillstånd. Men aldrig att vi vurpar, hamnar med huvudet under vattnet, tappar andan. Rädslan blir aldrig djup. Kanske den är det hela tiden i författaren? Når inte boken. Sprider sig inte till min rädsla.

Tänk om sjukdomen, cancern, alltid var lika lätt att lämna bakom sig som det här.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista