Dantes Gudomliga komedi på Göteborgs Stadsteater

Att göra teater av Dantes Gudomliga komedi låter lite som en omöjlig uppgift. Men ändå har det gjorts - av Mikael Meschke på Marionetteatern på 70-talet och nu, med premiär i fredags på Göteborgs Stadsteater. Italienska Dante Alighieri skrev på 1200-talet för alltid in sig i litteraturhistorien med sitt epos om hur den unge Dante tar sig igenom inferno och skärselden för att till sist nå paradiset. För dramatiseringen står Niklas Rådström, för regin Etienne Glaser, och i publiken Anneli Dufva.

Salighet, tänker jag, just salighet handlar det om här. Salighet, ett ord jag själv i stort sett aldrig använder, och som dessutom med Knutby så nära inpå kan ge lite märkliga associationer. Men ändå just det.

En livsresa gör den unge pilgrimen Dante , snart 35 , en vecka tar det, och diktaren Dante skriver ungefär 20 år senare ned detsamma. Olof Lagercrantz skriver långt senare i sin bok om Den gudomliga komedin att vad dikten ÄR, diktens egen sanning är det enda som till sist räknas.

Och Niklas Rådström har förhållit sig så när han dramatiserat Dantes verk: han har lyssnat, sökt sin ton, och sen släppt sig själv fri och lös att via Dante berätta vad han vill, idag.

”Du ska inte tro att du lever bara för att du är levande” får Dante i Göteborg höra, helvetet en värld som rymmer just pippande pingstvänner , anabolstinna dörrvakter och en och annan orättfärdig bonus. Vägen till paradiset en rad av intryck, som först på slutet faller på plats, men då desto tydligare.

Johan Rabeus Dante, klädd i svarta jeans och tröja, han är vig och sökande, letar sig liksom nedåt och inåt, även i sitt utåtriktade spel – han lyckas bära Dantes båda åldrar i sig, stegar gradvis upp insikten om vad det faktiskt är att vara vid liv: knäar, faller , lyssnar. Och skojar. Den Dante-trogne kan säkert nästan få hicka när två jävlar, med horn och allt, kommer förbi, som i en sketch av Killinggänget – jävlar på scen, istället för fasaner på stan… För Etienne Glaser arbetar vidare i den teatertradition, full av improvisationer och infall och direktkontakt med publiken som leder tankarna till såväl en Osten som en Selimovic eller Castorf. Det är upprepningar och ljudlekar som mest är kul, men ibland blir tramsiga. Men tack och lov för det, ändå, för saligheten till trots, det är inget heligt, i meningen stelt, över detta.

Och ändå så blir slutsatsen så djupt allvarlig och så nära förlagan, om än med helt andra ord – det är det som gör mig lycklig – det är paradiset – i knasigt omöjlig pretentiös variant…

För i Sören Brunes gravkammare i plywood, snillrikt vändbar och med Siri Hamaris Beatrice, klädd i rött, på lina högt däruppe, med  musik, i detta djärva försök att fånga glädjen, till och med extasen, så är det kunskap som är det högsta, kunskap som vi kan leva av, och det viktigaste av allt att våga och kunna se döden, i livet. En insikt, som ni väl redan förstått, inte har något med trosriktningar eller samfund att göra.

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".