Flera priser till svenska filmer vid Berlins filmfestival

I lördags (14/2) delades priserna vid Berlins filmfestival ut. Svenska ”Om jag vänder mig om” av Björn Runge, kan nu lägga priset Blå Ängeln, för bästa europeiska film, till alla Guldbaggar som den fick för ett tag sen. Dessutom vann svenska Johan Brisingers ”En del av mitt hjärta” kortfilmsklassen i sidokategorin Panorama. Kulturnytts Mikael Timm var på prisutdelningen.

Filmkritiker på festival tenderar att blir lite som sportreportrar på internationella Mästerskap. De hurrar när det egna landets tävlande får pris och tycker att utlänningarna egentligen inte borde få ställa upp. Så när prisvinnarna lästes upp igår hördes ett litet hurra från en helyllesvensk kritiker - och några spridda burop av kritiker från onämnbara länder.

Tittar man i de tyska tidningarna får man leta ganska länge för att hitta något utförligt om Runges film – man är inte emot den på något aktivt sätt, utan tycker helt enkelt inte att den är så mycket att orda om. Bland tyska kritiker kommer den enligt en sammanställning på 15:e plats av festivalfilmerna.

Med detta sagt att man kanske inte ska ta själva priserna på så stort allvar, det viktiga med filmfestivaler är att man kan se vart filmkonsten är på väg. Och om priserna skall vararepresentativa för nya tendenser så är det helt rättvist att alla bakom Om jag vänder mig om fick ett nyinstiftat pris, för den gemensamma prestationen.

Tjugohundrafyra års filmfestival har inte varit de starka regissörernas, utan de starka skådespelarnas festival. Och Björn Runges film knyter an till John Cassavetes sjuttiotals filmer med Gena Rowlands – det är sådant en ung jury med många skådespelare tycker om. Och dessutom har ordföranden varit en av bröderna Coens favoriter, skådespelerskan Frances McDormand som sägs gilla Bo Widerberg.

Att Runge dessutom fick pris för bästa europeiska film får nog skrivas lite på turkontot och att juryn förmodligen ville uppmuntra en yngre regissör och inte ge det till Theo Angelopoulos, Ken Loach eller Patrice Leconte som sedan länge är internationella storheter.

Festivalens finaste pris Guldbjörnen gick för första gången på närmare 20 år till en tysk film. Precis som den svenska filmen är det en representativ pristagare: ”Gegen die Wand”, Ställd mot väggen, är en tysk-turkisk film av en tysk-turkisk regissör Fatih Akim, om en ung muslimsk kvinna i Tyskland. Den är sevärd, effektivt berättad men kanske inte särskilt märklig.

Ken Loach nya ”Ae fond kiss” som utspelas i Glasgow är en starkare film på samma tema men Berlinfestivalen är inne i ett generationsskifte vilket framkommer av att festivalens mest belönade film, är den amerikansk – colombianska ”Maria, full av nåd” – jodå, också den handlar om utvandring, hemlöshet och rolöshet och skildrar en ung kvinnas flykt från Bogota till USA. Flerkulturell amerikansk independence – det är sehr chic.

Att silverbjörnen för bästa regi gick till den koreanske regissören Kim Ki-Duk för en film om två prostituerade tonårstjejer kan verka svårförståligt men beror på att ingen festival kan låta bli att ge åtminstone ett pris till Asien.

Men det fina med filmfestivaler är ingen behöver vara sur - alla får till slut pris, sammanlagt delas det ut över 50 stycken och vem minns om fem år om regissören fick en silverbjörn av festivalen, en teddybjörn av homosexuella filmmakare eller en kristallbjörn för barnfilm eller en liten godisbjörn av vaktmästaren för att inte bli sur över att kollegerna gör film om samma ämnen.

Mikael Timm

mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".