recension | litteratur

Witt-Brattström reser tillbaka till en annan verklighet

Det kommer med jämna mellanrum nya vittnesmål från Grupp 8-åren på 1970 talet. 2003 var det Gunilla Thorgrens bok Grupp 8 & jag, och 2006 sattes Suzanne Ostens och Margareta Garpes pjäs Jösses flickor - Återkomsten upp på Stockholms Stadsteater i en moderniserad version och med en nyskriven andra akt av Malin Axelsson. Nu är det litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström som skriver historien om sin tid med Grupp 8: Å alla kära systrar.

Det är en mild kväll i maj 2010, sexhundra kvinnor har samlats i den gamla bigrafen Rival vid Mariatorget i Stockholm. Unga och gamla, gravida och småbarnsmammor har tagit ledigt från vardagssysslorna för en tjejkväll. På scenen växlar en kvinnlig stå uppkomiker med en bästsäljande kokboksförfattare och en ayurvediskt inspirerad coach.
   I händerna på publiken dinglar påsar, så kallade goodiebags, fyllda med hudvårdsprodukter och glossiga magasin om personlig utveckling. Fyrtio år har gått sedan 1970, och jag tänker att utan Grupp 8 och kvinnorörelsen skulle vi inte stå här och låta oss roas med sketcher om jobbiga dagislämningar och livspussel. Men denna livsstilsfest i feministisk anda är ett tecken i tiden.

Att läsa Ebba Witt-Brattströms bok "Å alla kära systrar" är att göra en tidsresa till en helt annan verklighet. Det sägs att ett problem för historiker är att det på många sätt är omöjligt att föreställa sig till exempel en medeltidsmänniskas upplevelse av världen. Jag skulle säga att det är lika omöjligt att i grunden förstå vad som försiggick på sjuttiotalet. Själva mentaliteten, förutsättningarna, det politiska klimatet, förväntningarna på kvinnor och män. Symptomatiskt nog är till exempel Lukas Moodyssons film "Tillsammans" till stora delar mer en komedi än ett drama. Dalmasperuker och kvinnliga kollektivmedlemmar som luftar underlivet vid frukostbordet ökar inte förståelsen. 

Men när Ebba Witt-Brattström intervjuar den forna Grupp 8-aktivisten Inga-Lisa Sangregorio klarnar bilden. Hon har kommit hem efter några utomlands, får ett nytt jobb i Sverige men möts av beskedet att hennes fyraårige son Aldrig kommer att få någon dagisplats. Hon säger citat "Jag kunde inte tänka mig något mer meningslöst att en välutbildad arbetssugen 34-årig kvinna och en livlig, sällskaplig fyraåring, som avundades de lyckliga dagisbarnen, skulle tillbringa hela dagarna tillsammans i tre år. I detta jävla Sverige som skröt med sin jämställdhet." Så arbetet i Grupp 8 förvandlades från något allmänt intressant till rent livsavgörande.
   Och genom Ebba Witt-Brattströms dagboksanteckningar, hågkomster och snapshots ur fotoalbumen växer det fram en bild av ett antal kvinnor som dag efter dag gick på möten, redigerade Kvinnobulletinen, demonstrerade, skrev debattartiklar och forskade i kvinnohistoria. Inte bara för att det var en skön livsstil och identitetsstärkande utan för att det var helt nödvändigt. På den tiden var det lite mindre queerteori och lite mer sakpolitik: daghem åt alla, lika lön för lika arbete, fri abort och rätt till smärtlindring vid förlossningar. Numera rena självklarheter.

Så det är med en blandning av skam och tacksamhet jag läser Ebba Witt-Brattströms bok. För vad gör vi med den frihet och handlingsutrymme som kvinnorörelsen bjudit kommande generationer på? Eller så är det just sexhundra klänningsklädda, skrattande tjejer på rymmen från diskmaskinen åtminstone ett slags gott tecken i sig, trots allt.

Nina Asarnoj SR Kulturnytt
nina.asarnoj@sr.se