satir

Har satiren gått i pension?

Sedan den danska "karikatyrkrisen" har tecknad, politisk satir varit på agendan. Men existerar den längre, i Sverige?
   Konstnären Lars Vilks tre år gamla teckning av profeten Muhammed som rondellhund är iallafall den enda illustration som skapar debatt i Sverige i dag. Hur ser klimatet ut för den klassiska politiska satirteckningen? Illa, tycker en av den svenska satirens nestorer, Leif Zetterling.

 – Satir kräver kunskap och koncentration, och den är ju inte vinstdrivande på något sätt, säger Leif Zetterling.

Pengar och kunskap behövs för att göra satir. Något som saknas i dag alltså, enligt Leif Zetterling. Han har tecknat för dags- och veckopress i närapå 40 år. Men nu tycker han allstå att det ser bistert ut för satirteckningens framtid.

Det säger också Carina Milde, en av intitiativtagarna till ett nytt nordiskt nätverk för politisk illustrationskonst.

– Satirteckningen finns, men den har inga naturliga forum. Förr var den tecknade bilden betydligt mer frekvent i tidningar, men allt efter man gått från storformat till tabloidformat och till nätbaserad publicering, så petas de här bilderna ut.

Hur ser det ut hos några av de största tidningarna i dag då? I Dagens Nyheter har satiren haft stor plats under de senaste tio åren, säger ledarredaktionens chef Peter Wolodarski. Tecknaren Magnus Bard är anställd på halvtid, och frilansillustratören Stina Eidem tecknar flera gånger i veckan.

Men hos Expressen finns inga illustratörer som för fram ett eget budskap på ledarplats alls, där prioriteras skrivna åsikter. Aftonbladets chefredaktör Helle Klein säger att tidningen alltid prioriterat satirteckning, nu med tecknaren Robert Nyberg åtminstone en dag i veckan.

Sydsvenskan har begränsat sin satir till tecknaren Riber Hansson varje lördag, för tio år sen var tecknaren Mayk anställd för att kommentera aktuella händelser. Men det är lite, jämfört med dansk press där det finns en mycket starkare tradition av politisk satir, säger chefredaktör Heidi Avellan.

Fredrik Strömberg, serieforskare och författare till nyutgivna Swedish Comics History, jämför med satirens guldåldrar vid förra sekelskiftet, och 40- och 50-talen.

– Jämför man med då, så är det väldigt svagt i dag. Jag vet inte varför, vårt samhälle är ju lika politiskt i dag, det kan vara publicisterna som är ointresserade av formen.

Men oavsett om det är yngre tecknare som är ointresserade av att göra dagsaktuella kommentarer, eller om det är tidningarna som dragit åt svångremmen, så finns det iallafall en tydlig förändring hos dem man gör satir av, säger Leif Zetterling.

Han minns sårade reaktioner på teckningen Moder Svea på Malmskillnadsgatan som i slutet på 70-talet drev elakt med politiker som Ola Ullsten, Olof Palme, Gösta Bohman och Torbjörn Fälldin och som publicerades i Aftonbladet.

– På den tiden var makthavarna så känsliga, nu har de ju lärt sig att inte bli så upprörda, för då blir de ju dumgjorda två gånger.

Kanske är makthavare så medietränade att politisk satir blir tråkig och meningslös? Återstår då att, som Lars Vilks, teckna Muhammed? Men Lars Vilks bild av profeten som rondellhund är svårbegriplig satir tycker Leif Zetterling.

– Vad vill han egentligen säga med den? Som kritik är den inte riktad. Jag blir ju inte klokare av den bilden.

Lars Vilks rondellhund är enligt honom själv inte en satirteckning utan en del i ett projekt om vad som är tillåtet i konsten. Det nordiska nätverket för politisk illustrationskonst håller sin första konferens i morgon på temat "kvinnan i den tecknade serien".