Recension | skräck

Ajvide Lindkvists nya förlorar magin

Sedan succedebuten 2004 med Låt den rätte komma in har John Ajvide Lindkvist kommit ut med tre böcker som alla rör sig i skikten mellan vardagen och det undermedvetna. Hanteringen av odöda, Pappersväggar och Människohamn. Nu kommer hans femte bok, romanen Lilla stjärna. En berättelse om liten ovanlig flicka som växer utan ord. Men hon kan sjunga.

När övernaturliga fenomen och varelser uppträder i en värld befolkad av människor är de magiska bärare av någonting mer eller mindre dolt inom dessa människor. Är det obehagliga demoner som dyker upp mitt i vardagen, vilket det ofta är i den moderna skräckromanen, så ger monstret gestalt åt de hemskheter som ryms inom ett fullt normalt liv.

Ett klassiskt exempel är Stephen Kings roman Varsel (The Shining) där det tomma, isolerade hemsökta hotell som stängt in och smular sönder en liten kärnfamilj är en metafor för pappans alkoholism och vad den gör med sinnet och relationerna.

John Ajvide Lindkvist är helt medveten om den här dynamiken och har språket för den. Även hans senaste bok Lilla Stjärna börjar i en sådan spegling.

En familj som nått rimliga framgångar på Svensktoppen på sextiotalet men nu hamnat mer än rejält i bakvattnet, hittar en dag i skogen ett mystiskt spädbarn som sjunger som en ängel. Pappans fixering vid, förhoppningar kring och isolering av detta barn blottlägger de kusliga trådarna i hans svartsjuka, förtryck och misshandel av sin fru. De skrumpna drömmarna, hans eget självförakt och misstänksamhet gör att han paranoidt försöker gömma flickan i källaren så att hon kan bli den omstart han vill ha.

Hela den här första delen av boken är mycket bra. Bit efter bit av familjens ångestfyllda historia blottas, tätt knutet till detta barn som är farligt och allt svårare att gömma. Och avslutningen på flickans barndom är på samma gång oskuldsfull och blodtörstig.

Sen fortsätter Lilla stjärna med andra motiv. Den egendomliga hysterin som kan prägla tonårsflickors värld fångar författarens intresse. Och dess moderna offentliga triggare: Idoluttagningar, slemma managers, kroppsförtryck. Men det raseri som stiger ur högstadieflickorna när de till slut gör uppror mot villkoren är en handfast hämnd mot ett samhällsförtryck. Ett synligt hot utifrån. Till sådana strider behövs egentligen ingen magi och sakta sipprar också stämningen ur boken. Ungefär det enda som inte får hända i en skräckroman.